Om tält.

När det är som mörkast, och inte ens decembers alla ljus har tänds, så är det bra att ta fram de där bilderna från sommaren, som Harry Martinsson diktar om i andra versen av psalm 202:
En sommarpsalm jag sjunga må i själens vinterdagar
och låta tungsint tanke gå och mana sommarns hagar
att träda fram till sinnets stöd i vinterns långa själanöd,
att djupt i minnet skåda Gud i evig sommarskrud.


Vi sjunger den oftast på sommarn, men jag tycker det är en novemberpsalm, det är nu jag behöver sommarbilder ”till sinnets stöd”! Och när jag tänker på sommarhagar, så kommer jag ihåg den första svenska hagen jag sov över i, när vi tältade någonstans i Valle 1981. Var det inte Eahagen? Jag tror det.  Att tälta, det är att vara väldigt nära naturen, helt vara en del i naturen. Så tänker jag inte på alla stora husbilar och vagnar som nu finns överallt, utan på det där vanliga, nu rätt så ovanliga tält. Det med två pinnar och som man sätter upp i ett huj.

Att leta fram ett lagom slätt ställe som inte lutar för mycket, att slå upp ett tält där, och se det sedan mörkna genom tältduken, och höra alla ljud som finns när man ligger där i sin sovsäck, det är att vara en del av det hela. Det är nästan en biblisk upplevelse. Ja, jag har även övernattat i tält hos beduinerna i Galiléen, det var som att vara på besök hos Abraham, visst var det en biblisk upplevelse, men det är en annan historia. När Johannes ska ge en bild av hur nära Gud kommer att vara hos oss människor, så tar han tältet (inte Fjällrävens, utan beduinens) till hjälp.

”Se, Guds tält står bland människorna, och han skall bo ibland dem, och de skall vara hans folk, och Gud själv skall vara hos dem, och han skall torka alla tårar från deras ögon. Döden skall inte finnas mer, och ingen sorg och ingen klagan och ingen smärta skall finnas mer. Ty det som en gång var är borta.” Joh.Uppenbarelse 20.

Guds närvaro är tröstande, Gud vill vara hos oss, inte i ett palats, inte i en domstolsbyggnad, utan helt nära oss, han vill tälta bland oss, hos oss, som så ofta är på väg, men inte vet vart. Guds domslut är befriande för alla som längtar efter rättfärdighet! Det är Domsöndagens innersta budskap. De blomster som i marken bor kan aldrig själen glömma.

Fast de syns inte nu.

Inte än.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.