Att bli sviken, att svika. Gud vet hur vi är funtade. Ingen av oss är utan svek. Jakob i 1 Moseboken är en svikare. Han sviker sin far och sin bror. Och ändå följer välsignelsen honom genom livet. Men han blir sviken av sin svärfar och sina söner senare i livet. Hela bibeln är full av människor som sviker och blir svikna. David sviker sitt uppdrag – och blir sviken. Och nu i Stilla veckan kommer svikarna i kapp Jesus. Han som själv är utan svek. De var inte bara en samling lärjungar och en mästare, Jesus kallade dem sina vänner, för att han var deras vän, och lät dem veta allt. De har hört allt han har sagt, sett allt han har gjort, anförtrotts hans tankar.
Men Jesus inser att de inte förstår. Att de inte kan acceptera de val Jesus har gjort, och kommer att göra. Att ’det inte ordnar sig’ utan att de med makt står efter hans liv, och att en lärjunge inte är förmer sin mästare. Lärjungarna måste också välja väg, Jesus väg som är Guds väg, eller människornas väg, svekens väg. Jesus anar att de kommer att välja den sista. De är ju bara människor, som vi. Svikna svikare. Inte alla kommer att svika honom, men många. Det måste ha gjort väldigt ont att ana detta. Att bli sviken av sina vänner… att en av dem kommer att överlämna honom till dem som vill se honom död. Hans vänner kommer somna i stället för att vaka med honom, de kommer att fly i natten när vapenskrammel hörs. En av dem kommer att säga flera gånger om: ”Jag känner honom inte!” Men som med Jakob kommer välsignelsen att följa även de som sviker, när de inser vad de har gjort, när de inser vad en människa är gjort av, hur hon är funtad. När relationerna återupprättas, och ”försoningens källa varsamt öppna sig väg från djupen till ytan” som Anna Greta Wide skriver i en dikt. Försoning är ett gediget arbete att ta sig an. Det är inget lätt arbete, men möjlig. Det är bland annat det Stilla veckan och Påsken handlar om.
Kommentera det här inlägget