Lyssna när Martina läser veckans inlägg
Det är inte bara Gud jag tvivlar på ibland. Jag tvivlar även på mig själv. Då är det fint att någon annan kan få tro i mitt ställe, samtidigt som jag övar mig.
Mitt barn, dina synder är förlåtna
Markusevangeliet Kapitel 2
Ibland går jag till kyrkan för att vara med när det ska firas gudstjänst eller mässa. Det är ingenting som jag skulle säga kommer helt naturligt för mig. Speciellt inte de gånger då jag känner mig mer tvivlande än troende (eller sökande för den delen). Då kan det nästan kännas som att jag gör något fel som går till kyrkan, får man verkligen delta i en gudstjänst när man är fylld av tvivel?
Jag har kommit till en punkt på min resa då jag tänker att jag får det. Kanske det till och med är så att kyrkan är den bästa platsen att gå till för att tvivla på en högre kraft och livets mening?
I kyrkbänken finner jag nämligen saker som jag inte finner på så många andra platser i mitt liv. Jag finner en stund att sitta ner och på riktigt bara vara i mig själv. Och i det där som är jag, i det som finns lite längre in i mig; där finns tvivel och tro, sökande och uppgivenhet. Där finns hopp, och många andra saker. Allt bär jag med mig under mina dagar men det är inte alltid att jag i vardagens rytm upplever mig ha tid att titta på det. Känna det. Då är kyrkbänken en bra plats att pausa på.
Sittande där i bänken finner jag också en avsaknad av prestationskrav. Där finns det ingen “att göra-lista” som ska arbetas igenom, inget “Godkänt” som ska uppnås. Ingenting som kan förbättras eller göras effektivare. Jag får komma till kyrkan som jag är, med det jag har och ta till mig av det jag vill. Valet är fritt.
Under gudstjänsten finns det ett inslag som handlar om förlåtelse. Vi ges chansen att be en bön om förlåtelse och sedan få höra ord om att vi är förlåtna. I bönen om förlåtelse ber vi inte bara om förlåtelse för det vi brustit i när det kommer till relationen till andra människor, utan också i relation till skapelsen, och kanske viktigast av allt; i relationen till oss själva.
Hur många av oss har lättare att förlåta andra än vi har att förlåta oss själva?
Varför är det så svårt att tro att vi duger och är värda livets goda MED vår ofullkomlighet? Hur kommer det sig att tröstande ord till vännen som gjort fel kommer naturligt från våra munnar samtidigt som vår inre dialog är fylld av anklagelser och fördömanden för alla våra egna fel och brister? Varför kan vi krama om en annan människa och ge så frikostigt av vår kärlek när vi knappt har förmågan att möta vår egen blick i badrumsspegeln?
Jag, precis som alla andra, gör misstag. Stora som små. Somliga misstag lärde mig någonting direkt och somliga fortsätter jag att upprepa. Gång på gång, och ibland med en viss nyansskillnad från tidigare sväng (det kanske är det som kallas utveckling?).
Jag tror att detta med misstag är någonting som inte är ett valbart tillägg under den här resan som kallas livet. Misstagen ingår, utan möjlighet att förhandlas bort, och de är en av förutsättningarna av att vara människa. Vi gör misstag för att vi växer, förändras och utvecklas som människor. Och detta tror jag att vi kommer göra hela livet igenom. Och trots att jag har denna övertygelse har jag också oerhört svårt, nästintill omöjligt, att tro att jag kan bli förlåten för mina tillkortakommanden och misstag.
Så jag går också till kyrkan ibland för att öva mig i att förlåta mig själv. Jag övar mig genom att lyssna till orden “Du är förlåten”, från någon som tror på det. Någon som bär en tro jag inte har. Som bär en tro för mig.
Och jag har faktiskt börja viska orden för mig själv ibland när jag sitter där i kyrkbänken, för att liksom testa dem, känna hur de ligger i munnen, men framförallt för att se hur de landar i hjärtat.
Du är förlåten.
