Lyssna när Martina läser veckans inlägg
Jag skulle vilja ge min inre livscoach sparken. Säga åt henne att hon är underkvalificerad för arbetet och dessutom alldeles för ung för att arbeta.
Låt din vilja ske,
Matteusevangeliet kapitel 6
på jorden så som i himlen.
Bilden är inte kristallklar, men jag kan nästan säga exakt vart jag stod i korridoren på vår högstadieskola och pratade med mina vänner. Hur jag, förmodligen med båda händerna på höfterna, med ett självsäkert tonfall sa:
“Är det någonting man inte är nöjd med i sitt liv så får man helt enkelt bara göra det som krävs för att förändra det”.
Så enkelt. Så självklart. Så ung.
Redan som 13-åring hade jag tagit till mig sanningen om att var och en av oss “är sin egen lyckas smed” och att det inte finns någon annan att skylla på om man inte har det liv man önskar. “Det är bara att kämpa hårt för att nå dit man vill”. Blod, svett och tårar var vägen framåt mot sina drömmars mål. Men man var ensam på den vägen, familj och vänner kunde stötta en, men i grund och botten hade man bara sig själv att ställa till svars om man inte lyckades. Samhällsstrukturer, otur och andra människors ageranden var ingenting jag ansåg att man kunde åberopa till sitt försvar för att inte ha det liv man önskade sig. Jo, absolut i extremfall som krig och brott etc. Men för mig fanns det inga undanflykter; vill du ha ett bra liv som du är lycklig och njuter av Martina? Ut och skapa dig det då!
Det är inte länge sedan som detta minne från högstadiets korridor kom tillbaka till mig. Orden jag uttalat och den starka övertygelse om att det jag precis sagt och upplyst mina kamrater om var en stor sanning kring vad det innebar att vara människa.
Insikten kom kort efter att minnesbilden seglat upp till ytan av mitt medvetande; detta uttalande var något jag mer eller mindre levt efter under hela mitt ungdoms- och vuxenliv. Från högstadiets korridor ända fram till idag. Att lägga hela ansvaret för ens liv och lycka på sig själv är idag ingenting jag skulle ställa mig upp och predika om med händerna på höfterna och med självsäkerhet i rösten. Tvärtom.
Det är ett högt pris jag har betalat för att ha levt efter en 13-årings livsråd. Och jag förstår att detta inte var någonting hon hade kommit på själv. Tanken om att vara självständig är vi nog många som har fått med oss i modersmjölken. Tiden vi växer upp i, människorna i vår närhet och kulturen som omger oss har en stor inverkan på den “sanning” vi skapar oss kring vad det innebär att vara människa och leva ett liv.
Och trots att jag har mött flertalet människor genom mitt liv som påtalat att “livet inte är en kamp” eller “du måste inte göra allt” samt “du skulle behöva vara snällare mot dig själv” så har jag avfärdat deras ord. Någonstans där inom mig har nog 13-åringen suttit och sagt “Äh, vad vet de om dig? De hade inte sagt så om de visste hur lite du egentligen gör för att förändra din situation. Hur du egentligen bara sitter här och gnäller. Du är ju pinsam!”
Nackdelen med vissa 13-åringar är att de tycker att det mesta är pinsamt, aldrig är nöjda, och konstant misstänksamma mot vuxna. De kan vara övertygande om sin sanning in absurdum och därmed ha svårt att ta in andra människors tankar för att utveckla sina egna. “It’s my way or the highway!”
Jag tror att ett pris jag har betalat efter flera år av att ha haft en 13-åring som livscoach är bristen på tillit. Jag har svårt att lita på att jag vet vad jag behöver och vilket som är det rätta nästa steget att ta när det kommer att värna mig själv. Behovet av vila är stort, men då hör jag henne säga med sarkastisk röst samtidigt som hon himlar med ögonen:
“Jaha, du tror att du kan lyckas med det du vill om du latar dig? Lycka till med det…”
eller så använder hon den där självsäkra tonen samtidigt som hon strängt uppmanar:
“Anledningen till att du inte njuter av det du har är inte att du glömt bort hur man njuter eller har kört på för hårt för länge. Du har förmodligen för lite eller fel saker. Så! Ingen tid att förlora, det är dags att börja problemlösa och förändra situationer, relationer och dig själv!”
Jag skulle vilja ge min inre livscoach sparken. Säga åt henne att hon är underkvalificerad för arbetet och dessutom alldeles för ung för att arbeta. Jag skulle säga åt henne att hon aldrig någonsin igen ska axla ansvar som inte är hennes att bära. Och jag skulle krama om henne och säga att jag älskar henne och jag ser hur hårt hon arbetat för att ta hand om mig. Men att hon inte behöver det längre. Jag skulle vilja få henne att söka upp sina vänner, kanske en basketboll eller en sångmikrofon och uppmana henne till att gå iväg och ha roligt.
Jag vill tro att det finns någonting väldigt vackert och sanningsbärande i orden “Låt din vilja ske, på jorden såsom i himlen”.
En sanning om att jag inte kan eller ska bära tungt på mina axlar. Att jag aldrig kommer kunna stå till svars för alla aspekter av mitt liv, utan att mitt liv ingår i någonting som är så mycket större än jag någonsin kommer att kunna greppa.
Jag vill tro att den tillit jag har att bygga upp till mig själv också inbegriper att öva mig i tillit till detta större. Ett överlämnande av allt det jag inte förstår, det jag inte klarar av, och det jag inte vill veta av men som ändock är en del av mitt liv.
Jag funderar på om min vilja och strävan till att leva mitt liv så sanningsenligt och gott som möjligt kan samexistera med en annan vilja. En högre vilja som också vill sanning och godhet. Kanske kan jag leva mitt liv, och ta ansvar för det livet, på ett rimligt sätt? Kanske kan jag släppa händerna från höfterna och istället vända handflatorna uppåt en bit framför kroppen och säga:
“Jag har inte svar på allt”.
“Jag kan inte allt”.
“Jag orkar inte allt”.
För att allt inte är upp till mig.