Lyssna när Martina läser veckans inlägg
Jag var ett barn som fått insikt om livets ändlighet, och oron hade flyttat in i min späda kropp. Jag hade ingenting som tröstade mig de där kvällarna när John Blund var försenad. Var höll han hus egentligen när jag låg där i mörkret och hörde viskningar som fick det att knyta sig i magen?
Änglarna skall gå ut och skilja de onda från de rättfärdiga
Matteusevangeliet kapitel 13
och kasta dem i den brinnande ugnen
Döden. Den kommer oundvikligen närmare för var dag. Alltings upphörande. Intet som väntar. Jag kommer dö en dag. Nej, nej, nej!
Tankarna fick mig att kippa efter luft, hastigt kasta täcket åt sidan och gå in i mina föräldrars rum. Gråtande la jag mig emellan deras sovande kroppar. Deras varma, trygga kroppar. Älskade föräldrar, som lät mig sova emellan dem trots att jag inte längre var ett litet barn.
Men jag var ett barn som fått insikt om livets ändlighet, och oron hade flyttat in i min späda kropp. Jag hade ingenting som tröstade mig de där kvällarna när John Blund var försenad. Var höll han hus egentligen när jag låg där i mörkret och hörde viskningar som fick det att knyta sig i magen? Tack och lov för den tillflyktsort jag hade i värmen mellan två trygga punkter. Därifrån inväntade jag John Blund, hälsade honom välkommen: “Du är försenad. Ännu en kväll.”
Jag är rädd för att dö.
Som så många andra vuxna har jag lärt mig att rädslor kan hanteras väldigt effektivt genom att trycka undan dem, och gärna lägga någonting ovanpå som förhindrar dem att komma upp till ytan igen.
Rädd för att andra ska tycka att du är en tråkig person? Lägg på en aldrig sinande positivitet kryddat med ett skämt eller två.
Rädd för att visa dig sårbar inför andra människor? Lägg på en proppfull kalender så att du aldrig hinner stanna upp och möta någon på riktigt (inte heller dig själv).
Rädd för döden sedan barnsben? Vakna upp mitt i natten av att du kastar dig upp ur sängen, väck ingen annan (vem är du till att vara till besvär?) och gå fram och tillbaka tills känslan släpper. Gå sedan och lägg dig igen. Eventuella tårar torkar du bort i tystnad. Och när din älskade morgonen efter frågar om du sovit gott så försöker du nonchalant rycka på axlarna och säga som att det inte rör dig i ryggen: “Jag vaknade upp i natt igen, dödsångesten du vet, men det är ingenting, det är lugnt”.
Ibland tänker jag att vi människor är fruktansvärt inkompetenta till att vara mänskliga.
Vi förnekar våra behov och de känslor våra sköra kroppar besitter. Oavsett om det handlar om att få en kväll i stillhet, en oplanerad helg eller någon som kramar om oss mitt i natten. “Ja, självklart väcker jag dig om det känns FÖR jobbigt, men du behöver inte oroa dig, det är lugnt, jag är så van…”
Jag har vant mig.
Men varför då?
Döden skrämmer mig. Varför söker jag inte trygghet nära mig? Inte ens när den erbjuds? Korkat.
När jag var tvärsäker på att jag visste hur saker och ting låg till, bland annat att det inte fanns någonting i universum som ens gav en doft av gudomlighet, skrämde döden mig för att allting kommer ta slut en dag. Slut. The End. Mörker. Tomrum. I evighet.
När jag nu är osäker på vad som är vad men känner dofter lite här och var skrämmer döden mig på ett nytt vis. Om det eventuellt finns en fortsättning efter detta, oavsett form och färg, stämmer det då också att det kommer bli en uppdelning?
“Ni som gjort rätt livet igenom kan fortsätta till höger, ni andra kan ta av till vänster. Tack för att ni inte tränger er före i kön. Vi tillåter ingen fotografering eller filmning i vare sig himlen eller helvetet”.
Det känns ju lite förlegat det där. Goda mot onda. Gud och djävulen. Himmelen och helvetet. Eller?
Ja, vad tusan vet jag? Jag vet bara att jag ingenting med säkerhet vet. Men OM det är så, OM det är så att jag kommer stå där och änglarna kommer ropa upp mig för att gå igenom mitt livsbok och därefter be mig fortsätta åt höger eller vänster utifrån hur siffrorna går ihop. Ja, då har jag anledning att vara än mer rädd. Jag är ingen ond människa. Men jag kan inte heller säga att jag är en god människa. För vad är det att vara god i en värld där jag tillhör dem som har det bra utan att göra särskilt mycket alls för de som har det dåligt? Och inte tala om hur jag behandlar vår jord.
Visst, jag åker lokaltrafik och handlar på second hand. Men inte alltid, och jag tycker fortfarande om att läsa böcker tryckta på papper. Fler exempel finns att hitta på både minus-sidorna och plus-sidorna i min livsbok. Men jag har ingen tilltro till statistiken, det beror ju på hur man tolkar siffrorna. Och änglarna, är de ute efter att hitta felen? Eller kan man få pluspoäng för goda gärningar?
Jag blir matt bara av att tänka på det. Det är ansträngande att räkna. Att vara på sin vakt. Att trycka undan och lägga på. Och att vara rädd.
Det är sent på kvällen. Jag hoppas att John Blund inte blir försenad ikväll. Och om han blir det, hoppas jag att jag hinner komma ihåg att hela grejen med att vara människa är att vara mänsklig. Så att jag inte gör som jag är van, utan som jag behöver; stör mitt i sömnen och ber om att få en kram.