Lyssna när Martina läser veckans inlägg
I korta, flyktiga ögonblick så händer någonting. Min blick möter din. En vanlig tisdag. Under lunchrasten på skolan. Stående vid köksbänken bland lök och kyckling. Vid arbetsplatsens kaffeautomat. Orden som just lämnat dina läppar landar inom mig. Likt en snöflinga.
Jag vill höra vad Gud säger.
Psaltaren psalm 85
Ibland sätter jag mig på min yogamatta, sluter ögonen och försöker att fokusera på ingenting annat än mina andetag. Räkna “ett” på inandningen. “Två” på utandningen. Upp till tio och sedan börja om. Ingen mer. Andetag som går in och ut ur kroppen. Men med skillnaden att jag är medveten om dem.
Under rätt många år har jag återkommit till denna övning. Till en början ville jag göra rätt och ordentligt. Inga genvägar. Inga halvmesyrer. I sann prestationsanda satte jag mål att stiga upp innan min kropp och själ fått återhämta sig tillräckligt. Varje dag skulle jag sitta rak i ryggen och inta en position med benen som såg rätt ut men som mina muskler inte på något vis var vana vid. Timern sattes på minst 20 minuter. Hur svårt kan det vara att stressa ner? Att vara här och nu?
Svårt.
Oerhört svårt.
Benen har värkt. Fötterna har domnat av. Ryggen har varit svår att hålla rak. Tankarna har farit hit och dit. Frustrationen över mina tillkortakommanden har växt och jag har helt enkelt slutat att försöka. Den förinställda timern på mobilen raderades, yogamattan ställdes in i ett hörn och jag rensade bort tanken på meditation som en del av min vardag. Ett tag. Men sedan kom tanken tillbaka: Stilla dig. Öva dig på att stilla dig själv och dina tankar.
Så jag har rullat ut yogamattan igen, tagit ny sats och gett det ett försök till: andas in – ett, andas ut – två. Och mitt emellan andetag sju och åtta har jag kommit på mig själv att planera vad jag behöver handla innan barnen kommer hem.
Förbannat.
Mattan rullas ihop och frustrerad tänker jag att det måste vara något fel på mig. Hur kan någon som verkligen VILL göra goda förändringar i sitt liv misslyckas gång på gång? Jag vill ju stilla mig, och jag försöker stilla mig, så varför kan jag inte bara göra det då?! ARGH!
Men sen blev det väl bra? Sen hittade jag väl ett sätt som gjorde att tiden där på mattan nu är en naturlig del av mitt liv och fyller mig med den stillhet och ro som jag så länge längtat efter? Nope. Nix. Inte alls.
Det jag gör nu när jag rullar ut yogamattan är att jag också tar fram en kudde att sitta på för att det helt enkelt är skönare. Till min förvåning kan jag nu också ärligt säga att jag har en oerhört lojal relation till min sömn. Jag ska sova mina timmar. Punkt. Eventuella morgon- eller kvällsrutiner får helt enkelt vänta. Ibland får de vänta flera dagar för att livspusslet inte går ihop annars.
Jag har också laddat ner en app för att få hjälp. Ja, jag får hjälp att andas. Kudden under mig ser till att benen inte värker sönder, och rösten i appen påminner mig om hur jag ska andas och räkna. Och ändå kommer jag på mig själv att tänka på det där jag borde fråga hen om, eller det där som jag behöver kolla upp i schemat. Just ja, andas var det.
Andas in – ett.
Andas ut – två.
Rösten i appen har förklarat att om man blir distraherad av en tanke så kan man bara ömt notera det och sedan börja om med sin räkning.
Det är fint att få börja om.
Och jag tänker att vi även behöver börja om i andra situationer i vardagen. Hur många gånger har du kommit på dig själv att vara i samtal med någon och under tiden hen pratar har du kommit på dig själv att inte vara riktigt närvarande? Har du, precis som jag, fått säga: Ursäkta, kan du säga det där igen?
För att du, precis som jag, var någon annanstans i tanken.
Hur svårt ska det vara att lyssna till vad någon annan säger?
Svårt.
Oerhört svårt.
Men ibland. I korta, flyktiga ögonblick så händer någonting. Min blick möter din. En vanlig tisdag. Under lunchrasten på skolan. Stående vid köksbänken bland lök och kyckling. Vid arbetsplatsens kaffeautomat. Orden som just lämnat dina läppar landar inom mig. Likt en singlande snöflinga som dalar ner en tyst och mörk vinterkväll och landar på min handske. Så försiktigt kan dina ord också landa i min själ. Snöflingan visar upp sig i all sin enkelhet och självklarhet på min handske där under gatlyktans sken. Så kan också dina ord beröra mig. Så enkelt och självklart. Men också med en skönhet som väcker förundran inom mig.
Jag tänker på kvinnan som jag inte kände sedan tidigare och som jag kanske aldrig kommer träffa igen. Hon som tackade mig för den korta stund vi tillbringat tillsammans och la sina händer på mina armar och såg på mig. Ja hon tittade inte på mig, utan hon såg på mig, och så sa hon:
Du är en gåva.
En snöflinga. Som landade i min själ. Som gav ifrån sig ett skimrande gnistrande ljus. Och jag andades in. Ett. Och jag såg på henne och sa: Tack.
Och så andades jag ut. Två.
“Gud göms i mötet mellan människor” hörde jag sägas för några år sedan.
Och jag funderar på om det kanske är så, att undertiden vi övar oss i att släppa alla krav på hur vi ska stilla oss och komma i kontakt med vårt högre själv/Gud/universum (kärt barn har många namn) så har vi möjlighet att höra denna röst i samtalet med andra.
När du säger till mig att jag är bra. Och du kramar om mig och uttrycker hur härlig du tycker att jag är. När vi skrattar tillsammans så att tårarna rinner. Eller när barnens bus verkar springa från en outtömlig källa och de delar med sig av sina goaste godnattkramar. Kanske det är precis där som Guds röst kan anas som tydligast? Kanske det är den som vill säga oss:
Du är oändligt älskad. Som du är.
Men snälla, sätt dig i soffan nästa gång du ska stilla dig. Det är mjukare där.