Lyssna när Martina läser veckans inlägg
Maria tog allt detta till sitt hjärta och begrundade det.
Lukasevangeliet kapitel 2
“Tänk inte så mycket”
Jag tror att orden uttalades med en omtanke. Kanske som ett försök till att ge tröst. Och jag tror att orden också markerade ett avslut på ett samtal som inte var önskat att påbörja.
I många år har jag återkommit till den där meningen och funderat på vad den säger om mig. Jag har funderat på om känslan av tillhörighet kanske hade varit starkare om jag inte hade velat prata om de saker jag ville prata om. Om jag inte gett uttryck för vem jag är, kanske min plats hade varit mer självklar och jag hade känt mig mer som hemma.
Ett tag har jag anklagat mig själv för att inte kunna nöja mig med att enbart prata om vissa saker. Även om jag kunde känna mig uttråkad så tänkte jag att det nog var mig det var något fel på. De övriga i sällskapet verkade nämligen vara i samförstånd och gemensam uppskattning över det som delades.
Sedan har jag också försökt att faktiskt inte tänka så mycket. Att lägga bort böckerna, samtalsämnena och skrivtiden. Jag har lagt ner tid på saker som inte är jag, men som jag i den situationen tjänade på att uppehålla mig med. Jag har pratat om ditt och datt för att visa människor att jag tycker om dem och vill lära känna dem. För att bygga tillit. För att bygga relation. Även om det inneburit att jag inte delat det som fanns i mig och tyvärr många gånger fått inse att dessa personer inte var intresserade av att bygga någon relation. I alla fall inte med mig. Det var ditt och datt och artighetsfraser utan innebörd till någon som hade kunnat vara vem som helst som var grejen för dem. Det kanske inte är sanningen, men det är min upplevelse.
Behovet av att bli accepterad och älskad är stort. Och det tror jag gäller var och en av oss, oavsett vad vi helst uppehåller oss med i tankar och handlingar.
Jag tänker mycket. Och de senaste åren med lyssnande av poddar och läsande av böcker har fått mig att inse att jag inte är ensam om att uppehålla mina tankar kring vissa ämnen. Det finns människor som också tycker att det jag fascineras av är fascinerande. Ibland får jag uppleva samtal med någon som också får ett visst ljus i blicken och tyngd i orden när vi talar. Magi.
Och jag har förstått att det finns dem som också känt sig ensamma, och inte känt sig hemma trots att ingenting egentligen är fel. Det finns dem som möts av människor som av olika anledningar också uttryckt att de kanske inte borde tänka och prata så mycket.
Jag är tacksam över att orden aldrig lämnat mig, även om jag ifrågasatt dem, skämts för dem och försökt byta ut dem mot andra ting.
Kanske det är så att oavsett vad det är som vi tar till oss i våra hjärtan är det viktigt att vi tar oss tid att begrunda det. För att verkligen kunna förstå om det vi tagit till oss är någonting som är en sann del av oss eller enbart en del av någon annan.
“Tänk inte så mycket”. Det kanske passar dig. Men inte mig. Och det är som det ska vara.
Tack för möjligheten till begrundande.