Så rik är den nåd
Efesierbrevet kapitel 1
med vilken Gud har låtit all vishet och klokhet
flöda över oss.
Lyssna när Martina läser veckans inlägg
Denna vecka har det varit det som vi studenter kallar för “tentavecka”.
Det är den sista veckan på terminen då det är upp till bevis om vi som studenter har det som krävs för att få gå vidare till nästa nivå. För att se om vi har tagit till oss tillräckligt av den aldrig sinande strömmen av kunskap som vi ibland undrar ska dränka oss.
Perioden som sträcker sig från dagarna innan jul till denna vecka är den tid på höstterminen då det för många innebär att oron skruvas upp inombords och tankarna om otillräcklighet börjar snurra. Självanklagelser om att inte ha varit nog fokuserad och självdisciplinerad under månaderna som gått börjar hagla ner. Ont gör det också. Det vet alla som befunnit sig mitt i en hagelstorm.
Men så var det gjort. Tentaveckan är över. Svaren är inlämnade. Fiktiva åtgärder på fiktiva patientscenarion är utförda. Bedömarna har gått hem och vi likaså. På bussen kommer man på vad man glömde att göra eller att svaret man trodde var rätt faktiskt inte var det. Åh nej, betyder det att det inte kommer att gå vägen?
Poängen är ännu inte summerade och utdelade och många är vi som har dragit en lättnadens suck samtidigt som vi också fortsatt håller andan. Det slutgiltiga svaret har inte kommit ännu, och mina tankar cirkulerar kring mitt livs största fråga; är jag godkänd eller inte?
Och det är nu sorgen fyller mig. När jag finner mig själv sittande med oro inför att inte duga, för att inte passa in till den grupp som jag och mina kursare ingår i då vi följs åt genom denna utbildning. När jag föreställer mig hur mina handledare och lärare ska himla med ögonen och undra om jag saknar självinsikt när de får se mig försöka lösa uppgifterna. Det är nu jag får en aha-upplevelse som får mig att sätta mig ner i soffan med ingenting annat som återstår än en känsla av matthet i kropp och själ. Det är så självklart nu när jag ser det;
Jag har alltid väntat på att bli godkänd.
Alltid.
Väntat.
Om Gud har låtit all sin vishet och klokhet flöda över mig så vet jag ärligt talat inte vart den tagit vägen. För samtidigt som jag slås av insikten om att jag alltid väntat (oavsett prestationer, vitsord och goda resultat!) på att bli godkänd; som vän, syster, partner, mamma, student, kollega, granne, samhällsmedborgare, medmänniska blir jag samtidigt ordentligt frustrerad över hur jag kan ha rört till det så oerhört för mig själv.
Att våra kunskapsnivåer och arbetsinsatser ska bedömas är helt rimligt. Och för mig som student är det självklart att det finns bedömningsmallar för mina studier. Jag förstår helt och fullt att det finns en viss nivå av kunskap och färdighet som jag behöver för att kunna tillgodogöra mig kommande steg på resan. Utan en bra grund finns det ju risk att hela bygget rasar.
Men det är ju en grund jag saknar, och nu talar jag inte om en grund av kunskap och färdigheter, utan det är en grund av egenvärde. En grund som står orubblig oavsett vilka betyg jag mottar eller prestationer och icke-prestationer jag utför.
En grund av godkänd. För att jag ÄR. Inte för att jag GÖR.
Tack Gode Gud för att det finns nät som kan hålla upp en när man behöver stöd och saknar något fast att stå på. Nät av trygghet. Bekräftelse på att man inte står där ensam i hagelstormen och tvivlar. Förvissning om att jag inte är den enda som slåss mot prestationsmonster som gör det svårt att sova på nätterna.
Tack för skratten vi delar om hur vi städat garderober, rensat avlopp, klippt håret och tagit på oss kilovis med deodorant för att hålla stanken av oro och självanklagelser borta.
Tack Gode Gud för gruppchattar där otaliga hjärtan skickas med peppande ord om att vi klarar detta tillsammans, och att oavsett resultat så har vi klarat det.
Oavsett resultat.
Så är vi godkända.