Lyssna när Martina läser veckans inlägg

“Om jag talar både människors och änglars språk, men saknar kärlek,
är jag bara ekande brons,
en skrällande cymbal.”

Första korinthierbrevet kapitel 13

Varje söndag då det firas gudstjänst görs detta under ett visst tema. Idag är det temat “Kärlekens väg” och citatet jag har valt ut kommer från en bibeltext vars slutrader jag tror kan ha korsat mångas vår väg på något vis, både i och utanför kyrkans sammanhang; 

“Men nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre,
och störst av dem är kärleken.”

Att ge sig i kast med att prata om både tro, hopp och kärlek på samma gång känns för mastigt. Ungefär som att fundera på vad man ska laga till middag precis efter att man ätit en stor semla. Det är inte görligt helt enkelt. Men att fundera över vad våra ord och handlingar betyder i relation till vad vi vill göra och vilka vi vill vara, ja, det känns mer hanterbart. 

“Om jag talar både människors och änglars språk, men saknar kärlek, är jag bara en ekande brons, en skrällande cymbal”

Det får mig att tänka på allt det vi säger att vi ska göra men aldrig gör. Och på alla ord vi säger till varandra. Ord som vid ett uppslag i ordboken har de vackraste synonymer och beskrivningar men som inte kommer från ett genuint ursprung inom oss. De kommer ofta ut på ren reflex, på skolgården kring klockan fyra på eftermiddagen, eller vid brödhyllan i mataffären. Likt ett inövat manus flödar orden och när vi intar scenen behöver vi inte ens en sufflör för att klara akten; 

“Men Gud så trevlig att ses igen! Det var alltför länge sedan! Vi borde verkligen ta en fika snart, det skulle vara så roligt!”

Och vi vet ju alla vad som händer sedan; ingen tar en fika. För det var inte så trevligt egentligen, och det kändes inte alls roligt att planera in att ses. Det skräller och ekar som aldrig förr. Kanske vi bara skulle ha tagit vår formfranska, sagt “Hej” och gått vidare mot mejerihyllan?

Jag låter tankarna vandra vidare och funderar på all denna kommunikation i textformat som skickas mellan oss. Det är hjärtan och kramar med utropstecken. Gula gubbar med hjärtan runt omkring sig eller med armar som sträcks ut för att skicka över en kram. Men när vi väl ses så ger vi inte varandra en kram. Vi tar inte ens varandra i hand. Och jag tror inte att detta handlar om att vi lever i en tid efter en pandemi. Jag tror att det handlar om att vi lever genom våra appar mer än någonsin tidigare. Kanske det också kan ha att göra med att vi har en stor personlig sfär? Jag har hört någonstans att vi svenskar helst vill hålla ett stort avstånd till andra, och jag säger inte att det är en absolut sanning men jag åker väldigt mycket buss så ja, jag är väl beredd att tro att det ligger någon sanning bakom detta uttalande ändå. 

Vad skulle hända om vi bytte ut alla “Kram” vi skickar till varandra mot verkliga omfamningar när vi ses? Och då talar jag inte om att vi ska sätta oss bredvid främlingen på bussen och sträcka ut våra armar som en gest för att komma varandra närmare. Tack men nej tack.
Jag tänker på de personer som vi skriver med; flera gånger i veckan, ibland kanske flera gånger per dag. Om vi så bara skulle byta ut hälften av alla våra uppskattande ord som vi skickar till varandra; 

“Tack för att du finns!”

“Jag hade inte fixat detta utan dig.”

“Jag är så glad över att ha dig som vän.”

och även slänga in en fysisk kram här och där så tror jag att vi skulle känna oss gladare, mer sedda och uppskattade i våra relationer. Kanske vi inte heller skulle känna oss så tomma på insidan som vi stundtals gör. 

Och så kommer jag tillbaka till att tänka på allt det vi säger att vi ska göra men aldrig gör. Jag har en ny vana som jag har anammat sedan ett par månader tillbaka. Det var något som jag sa till mig själv att jag ska göra, och som jag har lyckats att stå fast vid. Jag sa det framförallt för min egen skull men även med förhoppningen om att det skulle ge goda effekter för min närvaro och glädje i mina relationer. En dag i veckan där jag inte studerar eller arbetar, var det vad jag sa till mig själv och bestämde mig för att göra. En dag helt dedikerad till något annat.
“Något annat än det vanliga” är en definition av vila enligt författaren Tomas Sjödin. Hans bok “Det händer när du vilar” kan jag rekommendera å det varmaste. Särskilt för alla dem likt mig själv som känner att livet rusar på likt ett tåg i 300 km i timmen och de gärna skulle vilja kliva av en stund men inte vet hur det ska gå till. 

Denna bok hade jag läst och lyssnat till några gånger innan jag faktiskt tog beslutet att dedikera en dag i veckan för att öva mig i konsten att vila. Jag använder orden konst och öva, för det kan inte vara annat än en konstform då det verkar vara så få som klarar av det. Personligen känner jag mig hopplöst icke-talangfull. Men jag övar mig, och det är enbart så långt jag kan säga att jag har kommit. Vissa veckor (som denna) funderade jag på vad i hela friden jag har sagt att jag ska göra och övervägde med mig själv både en och två gånger om jag ska bryta min överenskommelse med mig själv. Bara denna vecka. För att det är så mycket just nu. Bara för att komma ikapp. För att jag sen ska kunna ta det lugnt. I ärlighetens namn så dividerar jag så här med mig själv varje vecka när denna dag av vila närmar sig, men sen kommer jag på det; 
det kommer alltid finnas sådant som jag “borde” och “måste”, ingen kommer att stanna tåget, det enda valet som finns är att åka med eller kliva av. 

Så jag fortsätter att kliva av regelbundet, och det är svårt som tusan. Att stå emot alla föreställda krav på produktivitet och perfektionism för att öva mig i att bara vara. I att göra något annat. I att vila. Men jag gör det, och jag inser i skrivande stund att orden jag sa till mig själv och till dem nära mig; “Jag ska ta en dag i veckan för att vila”, var en stor kärlekshandling. 

Och där kanske tron kom med i alla fall, tron på att denna kärlekshandling mot mig själv för med sig någonting gott för mig och de mina. Hoppet kanske också är mer närvarande i detta än jag tidigare trott. För även om jag varje vecka ifrågasätter min nya vana håller jag ändå fast vid den, och jag sätter mitt hopp till att katastroftankarna om misslyckande om jag inte presterar jämt inte kommer att förverkligas.

En dag för vila som återkommer varje vecka kanske låter som ett mastigt åtagande. Och det är det också. Men precis som man behöver äta en tid efter att semlan övergått till att vara enbart ett minne så tror jag att vi behöver vila efter att vi fyllt en hel vecka med presterande, bussåkande och möten på mataffären. 

Och när jag blivit lite bättre på att vila så tänker jag att jag ska börja öva mig i att byta ut mina textkramar till verkliga, varma kramar. 

För störst av allt är kärleken.