Till innehåll på sidan
Martina Rudeklint

Askons-dagen?

Lyssna när Martina läser veckans inlägg

Nej, detta är den fasta jag vill se:
att du lossar orättfärdiga bojor,
sliter sönder okets rep,
befriar de förtryckta,
krossar alla ok.

Jesaja kapitel 58

Idag är det askonsdagen. Första gången jag läste detta ord läste jag ut det som askons-dagen. Jag letade febrilt i min inre ordlista efter ordet “askons” men kunde inte hitta vare sig en betydelse eller något som liknade det ordet. Men ordet aska och veckodagen onsdag, ja det var lättare att förstå. 

Jag har uppfattat det som att denna dag inte bara är den inledande dagen av den 40 dagar långa fasta som sträcker sig ända fram till påskafton. Utan att det också är en dag om att påminna sig om livets ändlighet; en dag ska vi inte finnas mer och vi ska då bli till aska.

Jag kan förstå att vissa kan anse det något udda att låta det tecknas ett kors i pannan av aska (ej människoaska!) och ta sig tid att reflektera över den annalkande döden så här mitt i veckan. Bland möten, falukorv och makaroner och inköpslistor inför helgen har vi väl inte tid för att grubbla och bli ledsna över att vi ska dö en dag?

I år infaller askonsdag och alla hjärtans dag på samma dag. Död och kärlek samtidigt. Ja, jag fokuserar på kärlekstemat kring “alla hjärtans dag” och väljer medvetet att inte utveckla tankarna om vårt konsumtionssamhället med alla dess “speciella dagar” för att öka våra inköp utan att ge värde på riktigt.

Det kanske inte är så dumt att dessa dagar sammanfaller? Kan det vara riktigt gott att påminna oss om döden och kärleken på samma gång? För då kanske vi stannar upp mitt i våra viktiga, fullbokade dagar och säger “Tack” och “Du är värdefull för mig”. För det är kanske inte så smart att chansa att det kommer finnas tid att säga detta senare? Och är idag inte rätt dag att säga någonting så kanske du max ska vänta tills imorgon innan du ger uttryck för din uppskattning. Låt oss åtminstone lova att vi inte väntar på nästa “speciella dag” för att säga någonting. Jag tycker att kärleksfulla ord är vackrast när de ges uppriktigt och oväntat, de behöver inte cellofan och röda band knutna runt om sig. 

Fastetiden har jag också uppfattat ska handla om en tid av reflektion. En tid att avstå från något som inte tillför något gott i våra liv för att lämna plats för något bättre. Vi kan använda fastan till att fördjupa vår tro och andlighet och många betonar också vikten av att använda fastetiden till att göra någonting gott för andra. För dem som inte har det lika bra som en själv. För dem som lider. Kanske det handlar om att avstå det där extra som man köper till sig själv nästintill dagligen för att ge pengarna till välgörande ändamål istället? Eller så kanske man tar och byter ut en av sina dagar där man ägnar sig enbart åt sina egna intressen för att göra något för någon annan i form av ideellt arbete?

Jag har aldrig gjort någonting av fastetiden i mitt eget liv. För det som jag också har läst om och förstått är att fastetiden är en “svår tid”, man ska “känna” att man fastar och det ska vara lite kämpigt. Där blev jag nog avskräckt. Jag som lider av beteendet av att jag vill göra saker och ting ordentligt ”med stort O” upplevde att jag inte kan göra någonting av fastetiden i mitt eget liv. Jag skulle inte kunna ha plats för ytterligare en svår sak (och om det inte var svårt räknades det ju inte till att fasta)  så därför har jag nöjt mig med att äta en eller två semlor i februari och sedan mött påsken med färgglada fjädrar i ris och påskägg till barnen. 

Men sedan en tid tillbaka går jag i skola för att öva mig i att “tillräckligt bra” fortfarande är “bra nog”. Jag har fått förklarat för mig det går att prestera utan att överprestera, att saker och ting ska vara lustfyllda och att livet faktiskt inte är en kamp. Och jag har gjort en massa hemläxor i ämnet och jag tänker att jag behöver fortsätta att öva mig. Så detta år har jag tänkt göra någonting av dessa 40 dagar som är framför oss. Detta år ska jag fasta. 

Under dessa 40 dagar ska jag vara uppmärksam på hur jag talar till mig själv. För varje orättfärdig boja som jag låser fast vid mig själv i form av självanklagelse eller hårda ord ska jag möta upp denna med en kärleksfull mening. 

Jag ska slita sönder okets rep genom att varje dag under denna fasta tillåta mig att vara riktigt glad över någonting i mitt liv, utan att förminska det på något vis eller låta det överskuggas av katastroftankar. 

Under denna fastetid ska jag befria min själ i små steg, dag för dag, från den illusion jag burit på under alltför många år om att jag har någonting att bevisa för att få finnas till. Jag ska öva mig i att andas fritt, i att vara jag; Martina. 

Och det kommer att vara svårt. Men inte för att det är kamp som jag ska klara av med blod, svett och tårar. Utan för att jag är ovan. Det är inneboende färdigheter jag ska väcka till liv igen, och träningsvärken kommer att göra mig öm och tvivla på om detta verkligen är något för mig. Men jag tror att detta är en fastetid som kan göra gott för själen. Precis som den regelbundna träningen på gymmet gör gott för kroppen. Och vill du göra mig sällskap så blir jag bara glad. För det är alltid lättare när man får ta stöd av varandra. Och jag tror faktiskt att vi alla skulle tjäna på att lossa bojor och slita sönder de rep som håller oss fast och oförmögna att leva med hela vårt jag och vår själ.

För en dag ska vi bli till aska igen, men fram tills dess ska vi vara levande.