Lyssna när Martina läser veckans inlägg

Jag överlämnar mig i dina händer.

Psaltaren psalm 31

Denna vecka har varit fylld av oväntade vändningar och sammanträffanden som fått mig att fundera på om verkligen slumpen kan tillskrivas allting. Som vännen sa mellan tuggorna på lunchmackan: “Det är verkligen meningen att du ska göra det här” efter att jag berättat för henne om veckans överraskande händelser. 

Sedan började hon berätta om en bok som hon tyckte att jag skulle läsa. Detta gör hon precis dagen efter att jag fått insikt om ett beteende och reaktionsmönster hos mig själv som gjort mig orolig inombords och som fortfarande tyngde ner mig. Inget av detta visste dock min vän om när hon började dela med sig av bokens innehåll. Att det visade sig att ämnet för denna bok är varför just dessa beteenden och reaktioner uppstår i en människa upplevde jag som något mer än ett sammanträffande. Den oro och frågetecken som min nya insikt väck inom mig för mindre än ett dygn sedan verkade ha dragit till sig hjälp och svar utan att jag själv varit involverad i processen.

Att jag också haft denna bok sparad på min “bokhylla” i ljudboksappen sedan ett par månader tillbaka men inte kommit mig för att börja lyssna på den är också något jag funderar över nu. Jag sparade ner den efter att ha hört författaren tala i ett podavsnitt och då med tanken “Den boken kan nog vara intressant att lyssna på”. Men det har aldrig riktigt känts rätt. Tiden gick och jag tog till slut faktiskt bort den från bokhyllan utan att någonsin trycka “Play”.  Jag kom fram till att den nog inte var relevant för mig ändå. Förmodligen inte så intressant heller. Med ett aktivt “Ta bort från bokhyllan” genom att avmarkera hjärtat i appen var den borta, kort därefter även från mitt minne. Jag funderar nu på om det helt enkelt inte var rätt tid då att höra det som boken vill förmedla. Insikten var kanske tvungen att landa först och sedan efterföljas av en macklunch i gröna plastfåtöljer.

30 minuter in i ljudboken hade jag fått flertalet “aha-upplevelser” och nickat instämmande så pass många gånger att jag förmodligen drog till mig en och annan blick där jag strosade i affärerna och inväntade skjutsen hem. 

Det är befriande och samtidigt lite skrattretande att ta del av någonting som får en att tänka: “Det är ju precis som att författaren skriver om mig och mitt liv!”. Bevisligen är inte mina upplevelser eller beteenden särskilt unika. Studier och forskning visar på att flertalet människor upplever det jag gör förklarar författaren samtidigt som jag bläddrar igenom rea-stället. Det är en tröst för mig, även om jag suckar vid tanken på sådant jag gjort och ibland fortsatt gör, när jag lyssnar vidare i boken. Vi är fler som tar ansvar som inte är vårat att ta. Det är inte enbart jag som får knutar av oro i mellangärdet vid tanken på att göra andra besvikna och inte kunna leva upp till alla förväntningar som är uppmärkta med mitt namn. Det är skönt att veta att jag inte är ensam om att med full övertygelse och kreativitet skapa en värld där mina handlingar är mer betydelsefulla än de faktiskt är. Att tyngden jag placerar på mina axlar förvisso enbart är påhittad men att jag inte är ensam om att ha svårt att sträcka på mig. 

På kvällen var det dags för dans. Jag dansar som följare. Som jag ser det innebär rollen som följare att jag inte har någon uppgift på dansgolvet. Det är inte jag som ska tänka, planera eller ta beslut. Jag ska vara följsam till det som min förare gör och när vi är riktigt samspelta kan det kännas som att vi förflyttar oss som en enhet över golvet till tonerna bandet bjuder oss på. Jag älskar att dansa just av denna anledning. Att få ge sig hän till musiken och rörelsen och låta kropp och själ vara närvarande utan någon som helst tanke på prestation. Vi dansar för att vi vill. Inte för att vi måste eller borde. 

“Jag överlämnar mig i dina händer:” 

Jag valde ut dagens citat för att jag funderar hur detta överlämnande kan spela roll i våra liv om vi tillåter det. Om vi tar emot det som sker, och möter det oväntade och överraskande utan att möta upp med tusen varianter av “men tänk om, och hur blir detta, och vad ska de tycka och vem är jag” o.s.v. Utan istället säger “Tack!” och lyssnar till hjärtat och vågar säga “Detta är vad jag vill!” och därefter följer med i det som sker. Inte för att vi vet hur det kommer bli men för att vi hoppas och vill att det ska bli bra. Om vi inte avfärdar det som sker som sammanträffanden utan som viktiga händelser mitt i det här livet som vi ofta kallar vardag, kanske vi kan få nya lärdomar som kan hjälpa oss med det vi sliter med? Jag funderar på vilken kraft det faktiskt gömmer sig i en enkel fråga som “Får jag lov?” och den läkning som går att finna i att någon annan vill föra oss framåt och dela en stund av glädje och närhet tillsammans med oss. 

Att överlämna sig kanske mest handlar om att öppna sig för möjligheten att allt inte går att se eller förklara på det sätt vi är vana vid. Skulle våra liv bli lite mer magiska om vi vågade öppna upp oss för möjligheten att vi inte är ensamma i detta? Att det finns någonting större som pågår i kulisserna även om vi inte kan greppa vad det är. Kan det vara så att när jag söker fram boken i appen på nytt, eller stannar upp och reflekterar på hur osannolikt det är att ett nej kunde bli ett ja på detta sätt, eller delar skratt mellan snurrarna i dansen, så öppnar jag samtidigt upp mig för det himmelska i mitt liv?