Till innehåll på sidan
Martina Rudeklint

Om knän. Och toner som aldrig tonat förr.

Lyssna när Martina läser veckans inlägg

Då ropade de till Herren i sin nöd,
och han räddade dem ur deras trångmål.

Psaltaren psalm 107

Sommarsolen sken utanför. Jag hade ingenting som förde mig genom de stora portarna. Det var inte svalkan därinne som byggnadens stenväggar bjöd på. Inte heller var det någon tro om att få prata till någon som lyssnar. Det var inte rutiner, historieintresse eller för den delen skuld som förde mig in dit. Nyfikenheten och längtan var nog det som styrde mina steg den dagen. Vad fanns där inne – egentligen? Vad hade alla dem som faktiskt gick dit av en anledning, och inte bara för att de fått ett infall under en klarblå himmel, sett och förstått? Fanns det någonting som jag missat, för att jag alltid inträtt i liknande byggnader med ärvda och förutfattade meningar om vad som fanns där innanför. Och framförallt om vad som inte fanns. 

Jag tror att jag satte mig ner en stund. Det var folktomt men upplyst. Jag tittade förmodligen runt på arkitekturen. Inte för att jag är särskilt intresserad av arkitektur utan för att stora byggnader som uppförts långt bak i tiden får mig att reflektera över den fantasirikedom och arbetsförmåga som vi människor besitter. Och även nu; tänk på alla lyftkranar i stan, och alla de byggnader som träder upp likt vårkrokusar i marken. Är det inte helt otroligt egentligen, att det är människor som tänkt ut, konstruerat och byggt dessa saker? 

En kort stund senare gick jag fram till ljusbäraren och tände ett ljus. Jag kontrollerade först noggrant om det stod skrivet någonstans att man skulle betala för ljuset. Jag ville inte bryta mot några regler eller göra fel.  Porten öppnades och det kom in en man med sin son. Jag vet inte om de såg mig, och jag försökte inte möta deras blick. Det fanns ingen skylt som angav att man skulle betala för ljuset (tack). Jag tände mitt ljus genom att föra veken mot det redan brinnande, större ljuset i bärarens mitt. Därefter placerade jag mitt ljus i en av de små hållarna efter att ha gett den lilla pojken som sprang runt i lokalen, och nu passerade mig, ett leende. Sedan förde jag ihop mina händer framför kroppen och lät huvudet inta en lätt nedsänkt position och så slöt jag ögonen. Och sedan tänkte jag att det är nu man ska tacka för något eller någon. Kanske sända en extra tanke till någon man håller kär. Eller be om hjälp. Det är det man ska göra när man tänder ljus hade jag förstått. Idag förstår jag det som att ljuständningen är vad du gör det till. 

Men det kändes konstlat. Förmodligen för att det var precis det det var. Rummet var inte mitt, sänkningen av huvudet och slutningen av ögonen stående där framför en mängd brinnande ljus i en smidesställning var inte något kroppsmönster som var bekant för mig. Och de ljus jag var van att tända kom i 50-pack från IKEA, inte i formen av gammeldags julgransljus utan någon kostnad. 

I mitt inre tackade jag för de som valt mig. Och för kärleken. Och jag hoppades nog att någon hörde på. Att den längtan funnits med mig sedan jag var en liten skogstjej hade jag inte reflekterat över då. Men sanningen behöver inte insikter eller reflektioner för att existera. Det som är, ja, det är. 

På vägen ut, längs stengolvet ut mot solskenet, hejdades mina steg. Min blick hade svept genom det stora rummet och fastnat på mannen. Han satt längst fram i rummet. Men han satt inte ner som jag gjort för en stund sedan på de tilltänkta möblerna. Han satt på sina knän, med handflatorna vända uppåt.  Hans huvud var inte nedsänkt som mitt hade varit. Hans ansikte var vänd uppåt. Och han talade. Jag hörde inte vad han sa men jag fick en känsla av att jag störde om jag stannade kvar så jag kom ur min korta trans och fortsatte ut. Jag öppnade porten och möttes av sommarvärmen och de bländade solstrålarna. Det var någonting med att se mannen sittande där på knä som berörde mig på djupet, som att en ton som aldrig spelats där innanför bröstet förut nu tonade för första gången. Men det varade enbart ett ögonblick, och tonen var svag. Jag tog på mig solglasögonen och fortsatte gå.  

Många somrar har kommit och gått sedan den där dagen. Och jag har ärligt talat inte tänkt på denna stund, eller mannen som jag såg den dagen, särskilt mycket alls. Det var en kort sekvens i mitt liv, något som varade i max tio till femton minuter. Och tonen har jag aldrig hört på det sättet sedan den där korta stunden stående i solen med porten i ryggen. 

Men, för några dagar sedan kom det sig att jag promenerade förbi en byggnad, högst olik den jag besökte för många somrar sedan men samtidigt helt lik. Och där, mitt i steget på väg i min dag lät jag min blick svepa till höger och så såg jag honom. Det var inte samma man som den där sommardagen. I alla fall tror jag inte det, jag hade ärligt talat inte kunna känna igen honom. Men det var hållningen som var densamma. Den här mannen satt ner. På knä. Och jag hajjade till. 

Jag har aldrig satt mig ner på knä. Ja, om man inte räknar in “barnets position” som yogainstruktören kan be oss sätta oss i. I den positionen sätter man sig på knä och låter pannan vila i golvet och armarna ligga bakåt längs sidorna av kroppen. Det är en viloposition. Jag har svårt för den ibland, kan tillbringa tankarna på att vila inte är att röra på kroppen och att jag inte har tid att bara vara still. Jag vill också säga att jag helt och fullt håller med det uttalande som säger “Om du inte känner att du har 10 minuter över i din dag för att meditera så behöver du förmodligen ägna 20 minuter till det”. Som jag skrivit om tidigare så övar jag mig i konsten att vara i stillhet.

Men detta att sätta sig på knä. Det får mig att hajja till. Det har återkommit i mina tankar om och om igen denna vecka. Att falla ner på knä. I ett rum vart det faktiskt finns stolar! Får man ens göra så? Är det ens socialt accepterat? Även i de rum som ska vara fyllda av acceptans och kärlek? Att sitta där nere på marken. Utan stolsrygg som stöttar upp och skyddar, eller fötter som stadigt vilar i marken, redo att gå när helst det behöver. Det är en sårbar position att inta. För mig verkar det också vara ett tydligt visande med hela kroppen att man inte är större än man är. Att man inte klarar allt det som vi ibland föreställer att vi ska klara av att bära. Och att blicken och händerna samtidigt är vända uppåt, framåt, till något, är för mig någon form av ultimat sårbarhet: 

Här sitter jag. 
Jag klarar inte allt det här själv. 
Och jag talar till dig.
Och jag ber dig om hjälp. 
Att du ska se mig. 
Lyssna till mig.
Bry dig.
Och jag har inga bevis på att du finns. 
Allt jag har är min tro. 
Sittande här. 
På mina bara knän.