Lyssna när Martina läser veckans inlägg

Välsignad den som kommer i Herrens namn!

Psaltaren psalm 118

“Den där tonårslika förälskelsen till någon form av pop idols-Jesus, nä, det har aldrig varit någonting för mig” 

Jag minns att jag drog en lättnadens suck när orden från en av mina förebilder när det kommer till att vara medmänniska på denna jord förklarade sin bild av Jesus. Och samtidigt kände jag en viss distans mellan oss. Även om vi var eniga i att dyrkandet av Jesus likt tonåringar till pop-band på 90-talet inte var något som vi kunde känna igen oss i förstod jag att jag var ensam om att vara fylld av tvivel. Jag såg en av mina förebilder i människan som satt mitt emot mig vid köksbordet. Jesus däremot; han har än så länge inte ens kvalificerat in sig för att få vara med på min tio-i-topp lista.

Och lika ocharmigt som vårsolen påvisar köksfönstrernas behov av putsning kommer en av de svåraste frågor fram naket och krasst. Den fråga som gör att jag tvekar på att kalla mig för kristen inför mig själv (att försöka leva upp till andras definition av än det ena och än det andra försöker jag aktivt ge så lite utrymme i mitt liv som möjligt). 

Kan jag tro på Gud fastän jag inte tror på Jesus?

Kan jag tvivla, tro och söka en Gud samtidigt som jag inte söker Jesus? För att jag helt enkelt inte kan förmå mig att tro på honom. 

“Nej, förmodligen inte” svarar den hårda och dömande sidan av mig själv. 
“Ja, du får vara som du är” svarar andra röster; inlånade från de som finns med på min tio-i-topp lista.

Det är inte en lätt nöt att knäcka. Boende i världens mest sekulariserade land. Tvärsäker som ung och vuxen men i grunden alltid sökande. Av ödets nyck fått möjligheten att kliva över trösklar som enbart var illusioner för att få djupdyka och finna skatter jag inte trodde existerade. Ett välkomnande av både rop på hjälp, frustration och mängder av frågor. Men, detta snack om Jesus. Historier som inte väcker något hopp i mig. Finns där kloka ord? Absolut! Fina gester? Jag håller med! Men det är fortfarande enbart ett namn som har stjärnstatus i många andras ögon men som inte ens platsar som förband på min scen. Som inte får en utrymme på min mentala affischvägg. Inga autografer önskas. Tack, men nej tack. Jag förstår inte grejen. 

Eller, rättare sagt kanske det är så att jag helt enkelt inte kan ta till mig grejen. Berättelserna om Jesus väcker fler frågetecken än som rätas ut. Det är för mycket som jag inte får ihop om det var så att Gud/Guds son (jag får inte grepp om det där heller) varit här och vandrat bland oss. Varför då men inte nu? De riktigt bra artisterna åker ju på turné, år efter år. Vill gärna möta sina fans. Anstränger sig för att nå ut och bredda sin publik. One-hit-wonder-artisterna som släppte en singel och sedan försvann spårlöst, det är en annan sak, jag menar, vem minns dem nu? Samtidigt var det inte så länge sedan vi befann oss på 90-talet, vi borde minnas, särskilt om vi sätter det i jämförelse till att minnas någon som “slog igenom” för 2000 år sedan. 

Kanske är det mitt intellektualiserande som ställer sig i vägen när det kommer till Jesus. Likt en spärrvakt tornar det upp sig; Stopp! Hit men inte längre.
Problemet är väl att det som kan vara en stor tillgång för oss också kan vara vår största brist. Att intellektualisera kring sådant som inte ens tillhör den dimensionen, det som faktiskt är bortom intellektets sfär, kanske skulle kunna liknas vid att stånga huvudet mot en vägg. Du kommer inte framåt hur du än stångar på. Hit men inte längre.  

Jag kanske aldrig kommer fatta grejen. Kanske mina spärrvakter aldrig kommer släppa igenom mig. Och vilket epitet jag ska lägga på mig själv är väl till syvende och sist inte det viktigaste i mitt liv?  

Jag minns att jag läste ett budskap för några år sedan som skänker mig en form av ro. Orden är inte exakt citerade, utan fritt ihågkomna;  
“Om Gud finns kommer det att visa sig. Om min tro är sann eller ej är inte det som är intressant. Det som är av värde är hur min Gudstro formar mitt sätt att leva här och nu och verka i denna värld.”

Så kanske det får vara. Personerna på min tio-i-topp lista har inte en Gudstro gemensamt. Få av dem har jag hört prata om något som bär doft av kyrka och religion. Men de bär fram ett sätt att verka och vara i denna värld som får mig att inspireras och känna hopp. Får mig att reflektera hur jag är och vad jag gör på denna jord. Vad jag ska göra med min tid. Vem jag vill vara för dem jag möter. 
Och en sak har jag ändå förstått; att Jesus är precis en sådan förebild för många personer.

Vi har inte hittat varandra, jag och Jesus.
Men det kanske inte är någon fara med det?