Lyssna när Martina läser veckans inlägg

Men genom Guds nåd är jag vad jag är,
och hans nåd mot mig har inte varit förspilld.

Första korinthierbrevet kapitel 15

Hennes säng var tom. Rummet var tömt på alla spår av hennes tidigare närvaro. Jag visste inte vart hon tagit vägen, men jag förstod direkt att hon inte längre var kvar. Och hennes plötsliga frånvaro sänkte en tyngd över mig. Det hade varit en av de längre veckorna i mitt liv.

“Jag hör vad du säger, och vi tar det med oss”.
Och precis där förstod jag mycket väl att ingenting av det jag sagt skulle tas med. Någonstans. Det jag deltog i var ett spel för gallerian och jag hade gått i fällan av att tro att mina ord kunde vara viktiga bidrag till något positivt. Till förbättring. Till utveckling. Frustrationen steg upp inom mig och visade sig som spår av rodnad på mina kinder. Och jag sa ingenting mer. Ord är viktiga, men även tystnaden talar sitt tydliga språk. Insikten slog mig; att jag, och så många innan och efter mig, sitter här för att några bestämmelser sagts att den grupp jag representerar ska höras. Höras, men inte lyssnas till. Jag tänker inte kasta pärlor. 

Deras ryggtavlor var det enda som de andra två fick tala till. Ingen blick, inte ett hej när de kom in. Deras närvaro betydde ingenting. Togs ens deras uppgift på allvar? Stela ryggar med ansiktena vända mot flimrande skärmar var allt de fick möta. Ord och meningar utbyttes men med ansikte mot dator och ansikte till ryggtavla. Händer det här ens? Jag vågade ingenting säga när det som jag inte ens vill benämna som ett samtal var över och de skulle gå. Jag sökte de tvås blick, gav ett svagt leende och inom mig hade jag så mycket jag ville säga. Förlåt för det där. Jag såg vad som hände. Tack för allt ni gör. Jag lovar att aldrig bli en ryggtavla. 

Men jag sa ingenting och vad spelar det ens för roll vad jag tänker och tycker?

Samtal med de som på något vis förstår och som har en vackrare nyans när de tittar sig omkring. Med nedtyngda axlar berättade jag om skådespel, tråkiga kommentarer, den borttappade medmänskligheten och om hon som försvunnit. Hon som var borta nu. Jag fick höra om andra nyanser än de dova färger min egen värld målades i och vi drack upp vårt kaffe innan vi skildes åt.

Jag styrde stegen ut. Jag behövde komma bort från min vecka. Få komma ut och andas frisk luft. En tidigare okänd molande värk hade gjort entré i mitt inre och den gjorde mina steg tyngre och fick eftermiddagens uppsatta planer att gå om intet. Jag orkade inte göra det jag tänkt. Det jag borde. Jag ville inte göra någonting vettigt. Inte hantera ett enda “borde” eller “måste” till. Vem f*n bryr sig? 

“Vill du ta en fika? Jag orkar inte åka hem ännu…Det har varit en jobbig vecka. Fint, vi ses om 20 minuter”.
Tack Gode Gud för mina vänner. 

På vägen ner mot stan ringde jag ett nummer jag inte ringt på lång tid. Men jag kände mig tvungen att få höra hennes ord. Hoppades att hon skulle ha tid att lyssna. Och sedan ge sin syn på saken. Jag kunde inte få någon rätsida på alltihop och jag hoppades på att hon skulle kunna hjälpa mig finna den, så som hon gjort så många gånger tidigare.
“Men hej Martina, vad fint att få höra din röst”.
Tack Gode Gud att jag inte behöver göra det här livet ensam.

Snöflingorna dalade ner när jag kom hem. Värken inombords hade lindrats av samtalet med vännerna, men det fanns en oro inombords. Några punkter av “borden” flög förbi men jag viftade bort dem lika snabbt. Nej har jag sagt, jag orkar inte. Oron hade kanske delvis sin grund i de två kaffekoppar som ackompanjerats av snabba kolhydrater inom ett kort tidsintervall tidigare på dagen, men jag förstod att jag inte skulle få en bra kväll om jag inte gjorde någonting. Löparskorna var blöta av snöslask och pannbandet av svett när jag kom hem igen. 

När jag stod vid spisen och förberedde middagen tänkte jag tillbaka på veckan och den morgonen. Hennes säng hade varit helt tom. Sängkläderna var borta. Snart skulle det renbäddas och någon annan skulle ta hennes plats. Jag undrade om hon varit ensam. Om hon varit ensam i många år av sitt liv. Om någon saknade henne. Vad hon hade betytt för dem hon mött. Varför jag var så berörd. Vad den här värken berodde på. Och jag undrade vad jag skulle göra med tyngden och hur jag skulle förhålla mig till ryggtavlor, prestige och ett klimat som är för kyligt för mig. Jag trodde att det skulle vara annorlunda. Det är mer värme vi behöver, inte effektivitet och kyla. 

Vi kände inte varandra. Jag undrade om jag hade kunnat göra något för henne. Hade jag kunnat bidra på något vis? Om jag hade vågat säga någonting till ryggtavlorna. Om jag hade talat mer om vad som fanns i hjärtat istället för att bara låta frustrationen sjuda inombords. Förmodligen hade det inte gjort någon skillnad alls. Men hade det gjort någon skillnad i hur jag kände mig nu när jag stod där och rörde i köttfärssåsen och tårarna rann ner för kinderna? 

Jag promenerade ner mot stan och försökte dra in den friska luften i lungorna.
“Hon dog i natt. Och jag kunde inte bara släppa det. Jag kände att jag var tvungen att göra någonting. Så jag bad “Herrens välsignelse” över henne…”

“Så bra! Det gjorde gott!”

Och jag vet inte om det gjorde gott. Men jag behöver få höra ord om tro och hopp när jag inte har det själv. Att jag själv suttit där på morgonen och knäppt mina händer kändes på något vis fjuttigt. Jag som inte ens vet om jag tror att någon lyssnar. Men att få höra av en annan människa att det jag gjort inte var konstigt eller onödigt var viktigt. För jag vill inte tro att hon var helt ensam. Jag måste få tro att det här; att leva, inte bara är slump och meningslöst och tillslut så dör vi. Jag måste få tro att hon var viktig trots allt. Hur livet än varit och hur det än slutade. Jag måste få tro att hon, på något vis jag inte kan greppa, men innerligt hoppas på, fick erfara nåd. Till slut.