Lyssna när Martina läser veckans inlägg
Medan de såg mot himlen dit han steg upp stod plötsligt två män i vita kläder bredvid dem.
Apostlagärningarna kapitel 1
”Galileer”, sade de, ”varför står ni och ser mot himlen?
En märklig syn. Den ledare de haft under många år hade utfört mirakel, korsfästs och dött, för att sedan återvända till livet, vandra med dem i 40 dagar för att nu sväva upp mot himlen, täckas av ett moln och försvinna.
Jag skulle också stå där och stirra.
Och så dessa två män som uppenbarar sig från ingenstans, klädda i vitt och frågar varför man står där och stirrar med bakåtböjd nacke. Ja, varför skulle man INTE stirra upp mot himlen i denna stund?!
Läser man vidare i texten får man intrycket av att de vitklädda männen inte ser någon mening i att stirra upp och fundera på om det man precis beskådat verkligen var sant. Det är sant; han steg upp till himlen, och han kommer att återvända, förklarar de med lugn och trygg stämma (det är så jag föreställer mig dem i alla fall). Kloka vitklädda äldre herrar (som lika gärna hade kunnat vara kvinnor) som vet hur saker och ting ligger till, utan att bekymra sig om de blir trodda eller omtyckta av dem som finns runt omkring. De jagar inte följare eller likes. De är trygga i sig själva och de besitter en form av orubblighet som verkar vara en blandning av ett inre lugn och enorm kraft.
Kanske man inte ska stirra så misstänksamt uppåt? Kanske man inte ska avfärda den där magiska situationen, eller lösningen som uppenbarade sig från ingenstans, eller tillfälligheten som ledde fram till det mest fantastiska?
Jag funderar på om man kanske skulle lyssna lite mer till de där lugna och trygga männen och kvinnorna? Till dem som förundras och är tacksamma för de gåvor som ges. Och som har tillförsikt i att det finns en tydlig avsändare.
Jag kanske inte kan se bakom molnen. Men det som händer här nere hos mig kanske inte är mindre gudomligt för det?