Lyssna när Martina läser veckans inlägg
Herre, låt din nåd vila över oss,
Psaltaren psalm 33
ty vi hoppas på dig.
Som liten flicka blev jag uppmuntrad till att ställa frågor. Att aldrig vara rädd för att räcka upp handen och fråga om det var något jag inte förstod. Detta har varit till stor hjälp för mig, inte bara genom skolåren utan också genom livet. För det är försvinnande lite som vi förstår direkt, och det finns mängder av varianter av missförstånd som kan uppstå (och uppstår) oss människor emellan. Så att genom att fråga, och ibland en gång extra, istället för att fundera tyst har jag fått förstå mycket mer än jag annars tror att jag hade gjort.
Jag har alltid tänkt om mig själv att jag är en vetgirig och intresserad person. Men när jag tänker efter kanske det inte har med min person att göra utan med det jag fick med mig som liten flicka. Jag hann aldrig bli för rädd för att visa mig okunnig, och mina frågor togs emot på ett välkomnande vis. Och tack vare det fick nog nyfikenheten och kunskapstörsten om världen och dess människor blomma fritt. Det är en stor gåva som jag fick med mig tidigt i livet, den där uppmuntran och påminnelsen om att alltid fråga om jag inte förstod. Tack.
Svårare blir det med Gud. Ibland kan jag uppleva att jag har suttit med armen uppräckt så länge att känslan som vissa av oss ibland benämner som “sockerdricka” har övergått till någon form av totalt cirkulationsstopp. Handen är bortdomnad och jag funderar på om ordet någonsin kommer att bli mitt då jag får ställa mina frågor.
Men så var det ju också det där med att tro inte är att veta. För då vore det ju inte tro. Rackarns också.
Hur gör då en vetgirig person som vill förstå? Som också haft, och i vissa stunder fortsatt har, en förkärlek för att få saker nedtecknat svart på vitt. Prydligt insorterade i boxar med valavgränsade sidor. Vad gör man med Gud och tron då?
Ja, kanske man tar ner armen. Låter cirkulationen återvända och musklerna slappna av igen. Och så kanske man reser sig från stolen och går ut i vårsolen. Blundar en stund, låter strålarna som träffar ansiktet ge av sin värme. Och så tar man emot. Övar sig i att ta emot. I att vara fåmild. Det är något som man länge längtat efter. Och så kanske man väljer att släppa sina frågor för en stund.
Och tänker att “hoppas på Gud”; det kan få vara bra nog för en tid.