Till innehåll på sidan
Martina Rudeklint

Bland peppande rop och en knappt hörbar viskning.

Lyssna när Martina läser veckans inlägg

Detta säger jag er innan det sker,
för att ni skall tro när det har skett

Johannesevangeliet kapitel 14

“Det kommer att bli bra.”
Och där och då blev jag frustrerad, på gränsen till provocerad. Hur kan någon säga så, uppriktigt verka tro på det, och samtidigt inte ha några som helst bevis för att det kommer att ske?!
Min respekt och tillit till människan framför mig fick mig att lägga band på mig. Och istället för att upprört ifrågasätta hens uttalande svarade jag med ett framtvingat leende mellan tårarna och den rinnande näsan: “Tror du verkligen det?”
“Ja, det tror jag verkligen”

“Det är klart att du kommer fixa det där! Du är ju toppen!”
Det enda som saknades var pom-pomsen och hejarklackskläderna. Uppmuntrande ord och pepp som jag helst ville ducka för. Det är väl ingenting som är “klart” med det här, jag har nog enbart haft tur tidigare, var min replik tillbaka när hejarklacksropen ljöd genom luften. Och inom mig tänkte jag att det förmodligen enbart var en tidsfråga innan jag inte skulle duga, igen. 

“Framtiden är ljus, jag kan se det.”
När man hoppats många gånger. Rensat undan det som tyngt ner och skymt sikten. Tagit ett djupt andetag och gått vidare. Och gång efter gång fått känslan av att man verkar vara deltagare i något riggat spel. Rollen man tilldelats verkar vara en som går runt i cirklar. Tillbaka till ruta ett, där man finner sig omringad av bråte och smuts ännu en gång. 

Och flera saker kan vara sanna, samtidigt. Råd och pepp. Kärleksfulla, nästan vädjande ord. Ge livet en chans till. Ge dig själv en chans till. Glädjs över segrarna. Höj glaset och skåla. För dig. 

Motvilligt så lyssnade jag. Släppte garden. Grät några liter till. För att det var rätt sak att göra, ta ett steg framåt, och så ett till. För att jag längtade. För att jag trodde. 

En delad tro. Hos dem nära. Hos dem i periferin. Och hos mig. Och nu när det som verkade omöjligt då är sant. När det som knappt gick att föreställa sig är verkligt. Blivit vardag. Blivit liv. Blivit mitt. 

Då stillar jag mig och tänker; att jag själv en gång trodde, och fick stöd av andra som också trodde, och nu får leva i det. Det är en sann gåva. 

Och, det är också ett bevis för mig; att min tro inte behöver vara starkare än en svag viskning inombords som säger “Ja, jag tror också”.