Lyssna när Martina läser veckans inlägg

Du har visat mig livets vägar

Apostlagärningarna kapitel 2

Barnen sov i baksätet. Den lånade bilen gav mig en känsla av frihet. Jag njöt av att inte vara bunden av busstider, behöva optimera packningen eller oroa mig för om de fått i sig nog med mellis tills vi kom fram och kunde äta en sen middag. 

Då jag växt upp i skogen har jag tillbringat många timmar åkande bil och buss. Många goda och viktiga samtal har jag haft färdandes på vägar. Och när mitt enda resesällskap är musiken och barnens lugna andetag i bakgrunden, finns det tid för reflektion. Som förare går det inte att läsa in sig på den senaste kursen eller kolla mejlen. Allt eftersom kilometer läggs till kilometer får tankarna komma och gå. I sin egen takt. Och även om vi färdades från punkt A till punkt B verkade mina tankar inte ha något särskilt mål eller plan. De presenterade sig för mig och jag blev varse om vad som rörde sig i mitt inre. 

Jag tänkte på vännen med en stor tacksamhet. Hon som så frikostigt delar med sig av det som är hennes för att underlätta i min vardag. Jag tänkte på henne, och alla de andra som på olika vis hjälpt till och fortsatt hjälper att bära. 

Det grönskade i landskapet som vi rörde oss igenom. Det verkade som att trädens löv vecklade ut sig precis i detta nu. Solen gav av sitt eftermiddagsljus och jag blev påmind om hur jag under sommarmånader brukar förundras över alla de nyanser av grönt som finns i vår natur. De färger jag fick insupa nu var enbart ett smakprov och jag gladdes över vetskapen om att det kommer en ännu vackrare tid. Snart. 

Mina tankar gick till havet. Hur det en gång varit nära och att jag längtade ut igen. Med en sökning på Spotify hittade jag albumet som gav minnen av sommar, hav och eldar. Det var frihet även där, ute på det stora blå som låg så spegelblankt trots att jag sett det brusa upp under stormiga höstkvällar. 

En sommarkväll på stranden brände jag upp en bok full med ord. Inte för att glömma det som varit, men för att försäkra mig om att inte någon annan skulle fara illa. Det var en viktig stund. Jag tror att jag bestämde mig för att välja en annan väg när jag satt där och såg papprena fatta eld och försvinna upp i rök.

En skylt som varnar för fartkamera en bit fram får mig att komma ur mina tankar. Jag saktar ner farten, just under hastighetsbegränsningen, för att försäkra mig om att jag inte behöver betala någon bot. Ekonomi är ett känsligt ämne. Samtidigt som jag får en illa smak i munnen när jag oroar mig och klagar. Det finns de som har det dåligt på riktigt, Martina. Jag vet, jag vet. 

Låtarna är bekanta men idag hör jag en av texterna på ett sätt jag inte gjort förut. Jag rörs till tårar och kastar en hastig blick i backspegeln för att försäkra mig om att barnen fortfarande sover. Jag vill inte göra dem oroliga. Även om de sett tårar på mina kinder förut så skulle jag inte veta vad jag skulle svara dem idag om de frågade: “Mamma, varför är du ledsen?”

Kanske det skulle bli någonting i stil med “För att livet är ett både och”, “För att jag är lycklig över att vi sitter här nu och är på väg, men för att jag också tänker på vart vi varit och hur det var”. 

Men barnen sover vidare, och jag torkar de stillsamma tårarna från kinderna samtidigt som jag ler över hur vackert det är. Och hur lyckligt lottad jag är. Och jag tittar igen på träden och ytterligare en tanke kommer till mig: “Jag har lättare att tro på Gud den här tiden på året, när allting spirar och det sjuder av liv”. 

Senare samma vecka möter jag en vän. Vi är lika hon och jag. Vi förstår varför den andra tänker som den gör. Vi skrattar åt oss själva och våra sätt och vi gör det tillsammans. Vi säger sanningar som är obekväma men viktiga. Utan att riktigt förstå hur det sker så skänker vi varandra insikter som vi själva inte kunnat få fatt i. Ser vägar framåt som vi inte sett förut. 

Och jag funderar på om Gud kan ha varit med; i hjälpen från vänner, i känslan av frihet som fyllde bröstet där på E4an. I tårarna till låttexten, i orden som brändes upp och i den varma känsla vid minnena av havet. I insikterna som kom över en fika. 

Kan det kanske vara i dessa tankar, möten och minnen som Gud är med och verkar? 

Tänk om vi aldrig reser riktigt ensamma?