Lyssna när Martina läser veckans inlägg

Var inte förvånad över att jag sade att ni måste födas på nytt.

Johannesevangeliet kapitel 3

Trofasthet.

Vad innebär det att vara trofast? Frågan ställdes ut till oss som satt och lyssnade under tisdagskvällen, utan krav på att ge svar tillbaka men för att väcka en eftertanke. Jag tog med mig frågan trots att den skavde inombords när jag cyklade hem i sommarkvällen. Hela veckan har den funnits där, likt en liten sten i skon när man har bråttom till bussen; inte nog stor för att avsluta promenaden, för att tömma skon och därmed riskera att missa bussen, men tillräckligt stor för att ge obehag varje steg på vägen.

I ett liv där vi verkar vända kappan efter vinden och byter ut saker allt efter tycke och smak; vilken plats har trofastheten? När vår energi och vårt intresse riktas utifrån de influenser vi får från kanaler vi följer och inte följer, baserat på vårt mer eller mindre fokuserade klickande, gillande och swipande kanske trofasthet inte ens är något verkligt? Allt kanske verkligen är till salu; vår tid, vår uppmärksamhet, vem vi ställer oss bakom och vad vi väljer att stå för?

I ett liv där människor får komma och gå, där löften uttalas för att sedan brytas i samband med att framtidsplanerna skrotas, kan man undra om trofastheten också körts till återvinningen och dumpats i en stor container? Skönt att få rensa ut all den där gamla bråten. Nu är det dags för nystart säger vi med eftertryck.

Härligt! Men, hur mycket “nytt” finns det egentligen i den där starten? 

Situationen man lovade sig att aldrig befinna sig i igen när man sagt “tack och hej” återkom på något outgrundligt vis. Arbetsförhållanden som man svor över, att de inte var ett värdigt sätt att tillbringa sitt liv här på jorden, kom krypande tillbaka.
Löftena man uttalade till sig själv efter att beskedet nått fram om den bekanta som fått en cancerdiagnos. Beslutsamheten i blicken som återspeglades i badrumsspegeln; “Det är dags att dra ner på tempot, uppskatta tiden med barnen och hen som jag älskar mer än något annat. Och så ska jag ta upp gitarrspelandet igen!”. Men likt nyårslöften uttalade fem över midnatt bleknade även dessa löftena ganska snabbt; cancern gick ju att behandla och det nya projektet på arbetet är ju verkligen en “once in a lifetime”-chans. Snart fanns det ingen att möta i spegeln. Med blicken ner i handfaten (eller kanske mobilen?) samtidigt som eltandborstens surrande blandas med tanken;  “Just ja, måste svänga förbi apoteket för att köpa något mot halsbrännan”. Full fart framåt.

Den nya relationen. Som var helt annorlunda från det man tidigare varit med om. Men som en kort tid senare visade sig vara alltför bekant. Ny etikett men i princip samma innehåll. Icke-kompatibelt med det man redan har. Och så var det dags att köra förbi återvinningen igen. Fasiken. 

Efter ett telefonsamtal satt jag i soffan och kände mig kass. Jag hade misslyckats igen, det var klart fastän det inte var uttalat. Och kanske jag var hårdare mot mig själv än rimligt. Förmodligen. Så brukar det vara. Och mattheten kom över mig; hur svårt ska det vara? Och så kom den där frågan från tisdagskvällen till mig igen; Trofasthet. Trofast. Tro. Fast. Att tro fast på någonting. På någon. På något. 

Och så några sekunder senare: 
På…mig? 
Trofasthet gentemot mig själv? Vänta, vänta, vänta. 

NÄR i mitt liv stod jag trofast på min egen sida? Hur många år har jag hållit på att slitas mellan inbillade och uttalade krav på trofasthet från olika håll?

Arbetstillfällen som man bara “inte kan” tacka nej till? Alla rationella och logiska val vid de olika vägskäl som uppenbarat sig, men utan medhåll från vare sig magkänsla eller glädje? Idéerna som tagits för sanningar om vad det är att vara en bra medmänniska, kollega, barn, förälder, partner, vän, samhällsmedborgare. Gör si, gör så, men nej, inte så! Hur tänker du egentligen? Bra, nu börjar det lika något fast vänta, nu blev det ändå fel! 

Damned if you do, damned if you don’t.  

Hur kommer det sig att det är svårare att vara jag och stå fast vid min egen sida, än att kompromissa bort min hjärta och själ (och kropp för den delen: “hej spänningshuvudvärk och orolig mage!”) i en jakt efter att göra och vara rätt? För jag tänker nu; hade jag (och kanske fler än jag?) vågat stå trofast vid min egen sida och värnat min egen själ och liv så hade förmodligen många omvägar och återvändsgränder inte blivit en del av vandringen på denna resa.

Jag tror dock inte på att ångra stegen i sitt liv. För jag är rädd att om man tillbringar för mycket tid i ånger så är steget inte långt till att bitterhetens klor slår sitt järngrepp om en. Det verkar vara ett grepp omöjligt att ta sig ur. Ett grepp som förlamar hjärtat från att sjunga och själen från att dansa, och livsglädjen tycks minska till ett minimum. Där vill jag inte hamna.

Men inte heller tror jag på nystarter. Inte längre. Ingenting kommer att förändras för någon av oss om vi fortsätter som vi alltid har gjort. Och jag börjar misstänka att ordet trofasthet i relation till någon eller något annat aldrig till fullo kan förstås eller omsättas. Inte förrän den dagen då jag frigör mig från allt det som sliter och drar i mig genom att vänligt men bestämt (och förmodligen med en svordom inbakat) be om att få bli lämnad ifred till att leva mitt liv i enlighet med den jag innerst inne är.

Hon som står fast.
Och tror.
Och aldrig lämnar sin egen sida.