Lyssna när Martina läser veckans inlägg
Prisa vår Gud, alla hans tjänare, ni som fruktar honom, höga och låga.
Uppenbarelseboken kapitel 19
Jag har vetat länge att döden skrämmer mig. Men exakt vad det är med döden som skrämmer är inte lika glasklart. Kanske att det ska vara smärtsamt? Och att jag inte vet när det kommer att ske? (som i och för sig också är en tröst). Jag skräms av tanken på att det enda som kanske väntar på andra sidan ska vara ett stort evighetsmörker, i total ensamhet. Att skiljas från dem jag älskar är också en rädsla. Även vi som har skiljts åt men fortsätter att andas, men på var sitt håll, även för oss så skrämmer döden mig. För den dagen då du eller jag inte längre är här, då kan vi inte prata igen, även om vi skulle vilja.
Jag vill inte skiljas från upplevelserna jag älskar; skrattet som delas med vännerna och som frambringar tårar. Promenaden bland fågelsång och grönt i fler nyanser än jag förmår ta in. Instrumentell musik i öronen och ett glas rött i handen, sittande under en filt en mörk novemberkväll. Högläsningen för barnen. Och allt det andra. Det finns så mycket i mitt liv. Detta liv som jag älskar så högt.
En stor del av min dödsrädsla handlar om det självklara, att döden innebär att jag inte kommer att få leva längre. Och jag vill leva. Helt och fullt vill jag vara här; i skratten, högläsningen och under filten de kalla vinterkvällarna.
Något som skrämmer mig nästan lika mycket som döden är att när tiden kommer och det är dags att summera dagarna som var mitt liv, att jag då skulle inse att jag tillbringat den stora majoriteten av dem till att överleva. Att jag fyllt mina dagar med att utkämpa påhittade kamper och bestiga berg som enbart var verkliga i min fantasi. Min dödsrädsla går hand i hand med min livsrädsla; rädslan att ägna tiden till att överleva istället för att faktiskt leva.
Ja, det finns mycket att vara rädd för. Här och nu, mitt i livet när allting till synes går bra. När det faktiskt är bra. När jag å ena sidan känner mig lyckligt lottad och ibland, när jag tror mer än tvivlar på Gud, till och med skulle kunna använda ordet “välsignad”, ja även då kan jag också känna mig rädd. Rädd för att jag inte kommer orka ända fram i mål. Rädd för att jag inte lyckas vara den mamma som mina barn förtjänar. Rädd för att kriget når oss. Rädd för att folk ska tycka illa om mig. Rädd för att bli lämnad. Rädd för ekonomin. Rädd för att vännerna ska lessna. Rädd för att göra fel. Rädd för att bli sjuk. Rädd för att få gäddhäng. Och allt det andra.
Jag har länge också vetat att detta med gudstro inte är en självklarhet för mig. Med undantag av en längre period i livet då det inte fanns någon tveksamhet i orden: “Det finns ingen Gud! Det finns ingen större mening med allt det här!”
Tvivlet och funderingarna fanns dock med även då, men de var förpassade till någon avlägsen plats långt bort. En plats liknande den längst bak i en låda, där ingen letar för det är för långt in. Snabbt tror man att det man letar efter inte finns där trots att man inte kollat ordentligt. Dessa lådor brukar vara överbelamrade. Det tar för mycket energi att börja sortera upp alla lager av skräp man samlat på sig, och därför stänger man ofta bara igen lådan efter en hastig blick ner i den. Så gjorde även jag under denna period av tvärsäkerhet. Men det kanske var så att lådan blev överbelamrad en dag och inte längre gick att stänga? Bråtet ramlade ner på marken och då uppenbarade sig sådant som jag alltid burit på men velat glömma. Det var lättare att leva så; med en stängd låda. Tills det inte var det längre.
Så frågan om Gud kom upp igen. Finns det en Gud? Hur är Gud? Vad vill Gud? Duger jag åt Gud? Med min bakgrund av tvärsäkerhet, nyuppväckta tvivel och rädslor för allt möjligt mellan himmel och jord – är jag okej? Får jag kalla mig troende när jag inte ens förstår hur man “går i kyrkan” och blir rätt illa till mods när någon säger ordet Jesus och dessutom pratar om att han är med oss varje dag?
Ännu svårare blir det när den här Guden som jag söker, tror och tvivlar på av somliga har tolkats som en Gud man bör vara rädd för. “Frukta Gud!” är uppmaningen och jag suckar högt för att det känts som att jag gått vilse för femhundraelfte gången i min andliga vandring. Nej men snälla, på riktigt?! Ge mig inte en sak till att vara rädd för!
Ibland blir jag så less bara. För i stunder kan jag känna att jag är någonting på spåren, kanske börjar hitta konturen till en tro som jag kan landa i. Till en Gud som verkar stå för det jag vill stå för. Som verkar tänka att jag är okej och mer därtill. Som faktiskt tänker så om oss alla.
Jag kan ha börjat hitta saker i gudstjänstfirandet som jag uppskattar och det som skaver har jag accepterat får skava. När människor pratar om Jesus så gör det mig inte illa till mods längre, men jag får erkänna att jag inte lyssnar särskilt aktivt alla gånger. Men, och här kommer det stora “men:et”, jag klarar inte av en sak till att vara rädd för. En relation till en Gud som jag ska frukta låter som något destruktivt och kanske rent ut av farligt för själen. Jag vill helt enkelt inte. Nej tack.
Och jag undrar om det får räcka. Om jag kan få välja, att den Gud som jag ömsomt tror och ömsömt söker och tvivlar på inte är en Gud som man behöver vara rädd för. Utan att den tolkning som gjorts helt enkelt är felaktig. Någon/några människor hade fel när de skrev ner viktiga saker helt enkelt. Det lär ju inte ha varit första eller sista gången en sådan sak händer i mänsklighetens historia.
Ja, så får det bli just nu. Jag väljer att tro att om Gud finns så är det ingenting att vara rädd för. Vi människor har nog med rädslor som det är. Om något så hoppas jag att Gud kan hjälpa oss att rensa upp bland rädslor och annat bråte som vi bär omkring på i våra lådor.