Lyssna när Martina läser veckans inlägg
Fariseerna och de skriftlärda förargade sig och sade: ”Den mannen umgås med syndare och äter med dem.”
Lukasevangeliet kapitel 15
Jag kan ha svårt att höra på när det pratas om Jesus.
Jesus hit och Jesus dit, som världens ljus och som en evig följeslagare. “Tack Jesus!” “Jesus, du är vårt allt!”
Missförstå mig rätt; jag tycker att det är fint att vara tacksam. Forskning har också visat att det är en viktig komponent när det kommer till att känna sig tillfreds och lycklig i sitt liv. Och jag tror också att vi människor behöver något eller någon att tro på. En plats där vi kan ankra fast vår andlighet så att vi inte driver vind för våg och tappar riktningen.
Men, orden om Jesus känns ofta påklistrade. Klibbiga på något vis. Som en reklamjingel från den tid då ens enda chans till att höra bra musik var via radion eller CD-spelaren. Radion spelade hitsen som ännu inte fanns i skivsamlingen, och för att få lyssna till det senaste fick man helt enkelt acceptera de glättiga reklaminslagen som följde med på köpet.
Men när någon, som har läst och tagit reda på mer än mig, utesluter alla tack och hyllningar och istället återger vad historierna förtäljer om Jesus och hans tid på jorden har jag lättare att lyssna. Eller som idag, när en av söndagens texter möter mig och berättar om vad Jesus gjort och sagt till ett gäng dryga viktigpettrar. Ja, då kan jag faktiskt tänka; “Han verkade ju vara en väldigt cool person den där Jesus”.
W.W.J.D.
Vet du vad förkortningen står för? Jag hade ingen aning när jag för första gången såg den på ett armband som kunde beställas hem enbart några klick bort. Jag vet att jag snabbt scrollade vidare samtidigt som jag tänkte; “På vilket sätt skulle det vara snyggt att ha ett sådant där armband? W.W.J.D., vad är det ens för något?”
Det visade sig vara en fråga: What Would Jesus Do. (Fritt översatt: Vad skulle Jesus göra). Frågetecknet får man föreställa sig själv.
Och ja, om man bortser från reklamjippo-Jesus med blekta symmetriska tänder som med ett för stort leende ger löften om himmelrike och vandring i evigt ljus, kanske det kan vara en relevant fråga. Om man tänker på cool-Jesus som umgås med människor utan att först se till vilket samhällsskikt de tillhör och om han kan få någon egen vinning av att nätverka med dem. Om man tänker på honom som orädd och agerande i enlighet med sina värderingar. En person som väljer att umgås med och synas tillsammans med dem han vill, trots att det väcker avsmak och misstänksamhet hos de som står på sidan om och tittar på. En cool-Jesus som vill möta människor där de är, med det de har inom sig, och kanske också utifrån deras förutsättningar. Helt plötsligt så är han inte bara cool för att han kan ge svar på tal till personer som borde se över sin självbild och verklighetsuppfattning, utan han blir också en människa att se upp till. För sin medmänsklighet. För sin värme.
Jag vet med mig att jag har fördomar. Att jag dömer hundar efter hår på ren reflex. Och jag vet också att jag har fel i mina egensnickrade analyser och sanningar. Förmodligen har jag fel betydligt fler gånger än jag har rätt. Vi människor är komplexa, och det finns inga absoluta sanningar. Alla har vi mörker och ljus inom oss. Och att jag är där jag är idag är resultatet av många saker. Bland annat coola personer i mitt liv som tagit sig tid och suttit ner ett tag. Som yttrat ord som drivit alla viktigpettrar på flykt (inklusive de jag burit på inombords). Kanske de har haft ett armband runt handleden? What would Jesus do?
Häromdagen kom jag att samtala med en person som slet fruktansvärt. Mörker och elände tyckte omsluka hen från alla håll. I de lugnare perioderna var näsan knappt ovanför vattenytan. Oron hade hållit sömnen borta hela föregående natt och min närvaro sågs på med skeptiska ögon. Och inom mig fick jag en tanke; “Allt jag ska göra nu är att vara kvar. Och bekräfta”. Så jag satt kvar i det som var svårt. Och jag insåg att jag inte var rädd trots att situationen för någon annan säkerligen skulle kunna uppfattas som obekväm. Jag satt kvar, och jag gav av min bekräftelse. Allteftersom minuterna gick började axlarna på den människa jag hade framför mig att sänkas och rösten fick en annan klang. När det var dags att utbyta “Hej då” fick jag höra ord som inte längre var till bredden fyllda av anspänning och misstänksamhet utan snarare av en lätt förvåning: “Du är trevlig”.
“Tack! Du är också trevlig”
“Ja! Det är jag faktiskt”
Jag vet inte om det är exakt vad Jesus hade gjort men kanske jag är någonting på spåren; vara modig och stanna kvar, och bekräfta det fina som finns och sedan tacka för det som är. Tacka för det som är men som kanske inte är särskilt synligt för andra. För det som är men som kanske också blivit osynligt för en själv.
Tack för inspirationen cool-Jesus.
Och tack för lärdomen kära medmänniska, du ÄR trevlig.