Lyssna när Martina läser veckans inlägg
…och livet var människornas ljus.
Johannesevangeliet kapitel 1
Det är årets ljusaste tid just nu. Dagarna ger oss klarblåa himlar, med moln skiftande från vitt till grått i alla möjliga nyanser. Väder-appen får aldrig så många besök som dessa dagar. Det är 50/50 hur utfallet kommer att bli men när solen värmer glömmer vi bort vad höstvindar och blixthalka är. I denna midsommartid har kransar bundits, nära och kära har åter samlats, av plikt eller fröjd eller en kombination av dem båda. Mat har avnjutits ute i det gröna och aldrig är det så vackert som nu. Vi har firat att sommaren äntligen är här. Eller kanske att semestern just har börjat. Som vi har längtat.
Nu är det tid att njuta, att komma ikapp med det som fått vänta sedan vardagen drog igång förra hösten. Vi har böcker att läsa, hängmattor att slumra i, människor att träffa och familjeminnen att skapa. Och förråd att tömma, altaner att bygga och kroppar som ska komma i form för att spendera några dagar på stranden.
Det är årets ljusaste tid och det finns en doft av spänd förväntan i luften. Det är nu det gäller. Det är nu vi har chansen att fylla på batterierna innan det är dags att köra på igen. Relationen som fått stå åt sidan behöver nu tändas liv i igen, gnistor behöver skapas annars kanske detta är den sista sommaren tillsammans. Barnen har fått sköta sig själva mer eller mindre senaste tiden, eller ja, de nya telefonerna har ju varit bra sällskap för dem, men sommaren är ju familjens tid. Nu är det dags att ha roligt och vara glada. Kom alla och ha roligt och var glada. Snälla, kom, det är nu det gäller. Hösten är snart här igen.
Ja, vad ska vi fylla våra liv med när höstmörkret sakta kommer tillbaka? När de gröna löven tappat sin färg och solens strålar inte värmer längre, vart hittar vi vårt ljus då?
Jag hoppas att jag inte återigen kommer finna mig stående vid apotekets vitaminhylla letandes efter bokstaven D. Jag hoppas att jag inte kommer kunna lura mig själv ännu en gång till att tro att lösningen på den gnagande känsla av frustration och oro jag bär på kan hittas i en vit burk med skruvlock.
“Livet var människornas ljus”.
Vad är då mitt liv? Vad består mina dagar av? Vad har jag valt bort? Vad har jag gjort plats för? Och för vems skull? Det jag gör om dagarna; är det ett resultat av att “livet bara hände” eller tar jag steg som jag i ärlighetens namn tror på och för mig dit jag vill? Har jag en mening till varför jag kliver upp om dagarna? Vågar jag ens ta ordet “mening” i min mun?
Vad är målet med mitt liv egentligen? Och även om jag förmodligen aldrig kommer fram till slutdestinationen, så är det väl resan som jag kommer se tillbaka på? Visst kommer jag hoppas att jag färdades åt rätt håll under min tid här, när jag står vid den punkt då det inte finns några steg kvar för mig att ta?
Kanske jag kan återanvända en gammal burk med skruvlock; skriva ner svaren på varje fråga på en liten lapp samtidigt som jag sitter ute i solen och dricker min rabarbersaft. Varje fråga får ett svar och sedan ställs burken in i kökets skafferi. Och när hösten kommer med sitt mörker, frustration och gnagande obehag; då kan jag ta fram min burk igen med ordinationen ”1 om dagen”. Kanske jag på så vis kan minska risken för att de kalla vindarna, halkan och alla inbillade måsten får mig att tappa fotfästet ännu ett år.
“1 påminnelse om dagen” – För att påminna mig och vad som är mitt liv, vart jag är på väg och kanske viktigast av allt; varför.