Lyssna när Martina läser veckans inlägg
Han gjorde min tunga till ett skarpt svärd
och gömde mig under sin skyddande hand,
han gjorde mig till en vass pil,
som han förvarade i sitt koger
Jesaja kapitel 49
Finns det någon egentlig mening med att jag är här? Jag kan fundera på det. Om jag har någon viktig roll att fylla. Eller om livets mirakel, och jag med det, enbart är en slump? Om det som jag värnar högt; min varelse och mitt liv, egentligen enbart är en simpel utfyllnad på denna jord. Om världen är lika fattig eller rik utan min närvaro.
Jag kan fundera på om det finns en potential inom mig som väntar att få komma ut. Eller som kanske redan är i bruk och kommer fram i samband med att jag tar mina steg på denna jord. Jag kanske uppfyller min mening utan att jag är medveten om det.
Meningen med livet. Med mitt liv.
Finns det en sådan?
Jag bär ofta en frälsarkrans runt min högra handled. Det är ett armband bestående av glaskulor i olika storlekar och färger. Ett simpelt smycke, men som för mig har blivit något mer än så. En påminnelse. En symbol.
Vissa människor använder sig av Frälsarkransen vid bön; en kortare version av de längre radbanden man bland annat kan ses användas vid bön av katoliker. Jag har aldrig kunnat göra det, använda min Frälsarkrans som ett radband. Överlag så har jag svårt för detta med att be. Känner oftare än inte att det är pinsamt. Precis som när man befinner sig i ett sällskap vart övriga medlemmar är otroligt belevade och kunniga inom diverse områden men man själv har svårt att förstå vad de pratar om. Ens okunskap och förlägenhet får det att lysa om en, på ett icke smickrande sätt.
Men jag fick ju rådet en dag om att våga pröva mig fram. Att försöka tänka att känslorna av pinsamhet kanske handlar mer om ovana än någonting annat. Så jag har börjat att ta av mitt armband lite nu och då, och hålla glaskulorna mellan min högra tumme och pekfinger, en åt gången. Och jag har gett pärlorna olika teman (med inspiration från de teman som presenteras i den lilla broschyr som följer med Frälsarkransen). En av pärlorna har jag döpt till “Mening”. Och när jag rör vid den pärlan så väljer jag att inte fokusera på frågan om vad som är livets mening. Eller om det ens finns en mening med att jag går omkring här på jorden och funderar, och skapar texter utifrån dessa tankar. Nej, när jag rör vid pärlan som fått namnet “Mening” så säger jag orden “Mening för mig är…” och sedan fyller jag på.
Ibland kan svaren vara; “att vara en närvarande mamma”, “att ta tillvara på möjligheten att lära mig” och andra dagar kan jag säga för mig själv när jag kommer till just denna lilla pärla: “Mening för mig är att umgås med dem jag älskar” eller “Mening för mig är att vara modig”.
Det kanske inte finns någon större mening med mitt liv. Mina steg på denna jord kan vara helt utan betydelse. Det har jag inte funderat färdigt kring ännu. Men däremot så vet jag att det känns gott inombords att få stanna upp och uttala inför mig själv vad som är mening för mig, just idag, i denna stund.
Vad är mening för dig?