Lyssna när Martina läser veckans inlägg

Han var omstrålad av ljus. Och som bågen bland molnen en regnvädersdag
var det ljus som omstrålade honom. 
”Människa”, sade han,
”res dig upp! Jag vill tala med dig.”

Hesekiel kapitel 1 och 2

Det var sommar. Kvällen hade kommit och luften kändes sval när mina fötter tog stegen fram i ett jämnt tempo. I hörlurarna spelade musik från den tiden i livet då längtan efter att få komma bort och starta mitt egna liv var stor. Bort från det lilla samhälle jag nu vuxit ur. Bort från skogarna och avskildheten. Bort från barndomen. Mot vuxenlivet. 

Det var sommar. Och jag var vuxen nu. Och livet hade gett mig en så hård smäll i magen så att jag inte visste hur jag skulle resa mig upp. Eller vart jag skulle ta vägen. Så jag gjorde som jag gjort sedan ungdomsåren. Bytte om, tog på mig löparskorna och gav mig ut. Med arg musik i öronen sprang jag den runda som jag sprungit många gånger förut; för att det varit härligt att andas frisk luft, för att minska stressnivåerna i kroppen och för att få tid att vara själv. Men nu; för att jag hade tappat andan efter den nyhet jag precis fått ta del av. Svek. 

På vägen tillbaka från min runda kände jag fortfarande hur det rev inombords och minnet av vad en god vän en gång berättat för mig kom till mig. Hon hade sagt att det finns tillfällen då man måste släppa ut sin ilska; kanske genom att slå allt vad man kan på en boxningssäck, köpa ett gäng tallrikar på second hand och bege sig till närmaste återvinningsstation för att få kasta sönder tallrikarna i avsedd container med all sin kraft. För att få slå och kasta ur sig all den ilska som håller på att koka upp en inifrån. Jag minns att jag vid tillfället som hon berättade det här för mig tänkte för mig själv att det lät aningen överdrivet. Att frivilligt börja slå eller kasta saker omkring sig, och skrika ut sin ilska. Lite väl dramatiskt, eller?

Men minnet av hennes ord fick mig ändå att ta av till höger. In på en grusväg jag aldrig färdats på tidigare. Jag fortsatte in en bra bit. Ville försäkra mig om att jag var ensam; inga hus, bilar eller levande varelser överhuvudtaget. Så stannade jag stegen och tog ur hörlurarna ur öronen. Jag minns att jag tänkte att om någon såg mig nu så skulle de nog tänka att jag var knäpp. En löparklädd individ stående på sidan om en grusväg, tittande in mot skogen. Vad håller hon på med? 

Träden stod glesa, det knarrade under mina skor när jag tog steg fram över mossbeklädda stenar. Det hade inte regnat på länge. Jag tog upp en gren från marken och tog sedan sats. Svingade grenen mot trädet; med hälften tveksamhet och hälften beslutsamhet. Som för att prova. Grenen brast. 

Jag tog upp en ny gren och svingade hårdare. Och så ännu en. Efter några grenar hade jag släppt tveksamheten och var fast besluten att slå dessa döda grenar mot trädets stam för att se och höra när de gick sönder. Så som jag hade gått sönder. Och jag gav ifrån mig ett skrik. Och sedan ett till. Och sen kom orden. Orden som förbannade och svor över människorna som gjort mig så illa. Jag lät ilskan och hatet välla fram, genom min mun och via mina armar. Jag skrek och svingade. Svingade och skrek. 

Och sen blev det stilla. Inga grenar gick längre itu, och den torra mossan under mina fötter vättes ner av mina tårar. Mina ord hade blivit till viskningar. Frågor som jag aldrig fått besvarat formades över mina läppar. Där, inne i skogen, en bit in efter grusvägen, upplevde jag mitt livs ensammaste stund.

Men när allt stillat sig. Då tårarna försvunnit ner i mossan och resterna torkats av i mina händer. När jag kunde höra bilvägen igen. Då stoppade jag in hörlurarna i öronen och sprang den korta vägen hem. Och livet fortsatte. Och jag med det. Och trots att flera löprundor har följt efter den där svala ljusa sommarkvällen har jag aldrig svängt in på den grusvägen igen. 

Och jag undrar nu, om jag i den där stilla stunden hade stannat kvar och lyssnat lite till, hade jag då kunnat höra orden som uttalades: “Människa, res dig upp, jag vill tala med dig”.