Lyssna när Martina läser veckans inlägg
En psalm av David.
Herre, vem får gästa ditt tält?
Vem får bo på ditt heliga berg?
Den som lever oförvitligt och gör det rätta
och är sann i tal och tanke.Den som inte går med förtal,
Psaltaren psalm 15
inte vållar sin nästa skada
och inte smädar sin granne.
Den som föraktar den förkastlige
men ärar dem som fruktar Herren.
Den som håller sin ed fast det står honom dyrt.
Den som inte ger lån mot ränta
och inte kan mutas att fälla en oskyldig.
Den som handlar så står alltid trygg.
Om vi kunde ta en fika någon gång du och jag. Om vi kunde hitta en tid i våra överfyllda kalendrar för att ses. På riktigt. För att ha ett samtal. Det skulle vara fint. Jag tror att vi skulle behöva det. För att verkligen mötas. Jag tror att jag vet så mycket om dig. Och du kanske tror att du har koll på vem jag är. Men jag undrar om någon av oss egentligen vet? Det finns ju bara så mycket som kan förstås av det som delas i all hast med ett evigt brusande i bakgrunden.
Jag skulle börja med att beställa in en låtsas-kaffe. En sådan där som mer liknar en efterrätt än någonting annat. Varför jag fortsätter att dricka denna dryck och betalar extra för att maskera bort kaffesmaken, undrar du? Ptja, det är någonting med det sociala. Att ta en kopp kaffe ihop, mitt i dagen, det känns så vardagligt och lätt. Och det fungerar som något form av smörjmedel bland alla de kugghjul av sociala interaktioner som sker under en arbetsvecka. Och ibland behövs en artificiell pigghet för att lätta stegen framåt; om det sedan är koffeinet eller placebons inverkan låter jag vara osagt.
Och sen är det också någonting med stunden tillsammans på tu man hand; att sitta tillsammans i tvåsamhet. Att hälla upp kaffet från termosen, i två koppar, för att dela en gemenskap.
Jag undrar om vi skulle kunna komma varandra så där nära? Så som två bara kan efter att man delat kaffe ur termos ihop och suttit i tystnad och betraktat världen tillsammans?
Skulle vi kunna närma oss varandra nu när vi satt oss ner. Förresten, skulle du välja att placera dig mitt emot mig eller slå dig ner på stolen bredvid? Så att vi tillsammans blickade ut över stadens gågata samtidigt som vi pratade med varandra. Eller skulle du vilja ha allt fokus på mig? Inte missa ett uttryck. Hålla stadig ögonkontakt, förutom de tillfällen du blickar ner i din kopp. Vad finns det i din kopp? Jag tror inte att du döljer smaker för kärleken till andra människor även om du också älskar. Grönt te kanske? Eller en espresso? Eller kanske en smoothie?
Jag tror att jag skulle gå ganska rakt på sak. Med tanke på att det inte var lätt att hitta den här tiden då vi båda två faktiskt kunde frigöra luft i kalendrarna. Jag förstår att tiden är knapp och jag behöver också bege mig hemåt snart för att sova. Det är en ny dag imorgon och du behöver också vidare. Båda har vi det vi står i. Livet är fullt av så mycket.
Och där någonstans kanske jag hade börjat. Jag hade sagt att det jag kommer säga inte är menat som en ursäkt utan kanske som en förklaring. Att jag tar fullt ansvar för de val jag gjort. Nåja, nästintill i alla fall. Vissa saker har väl ändå varit utanför min kontroll. Eller?
I alla fall, jag hade sagt att jag gör så gott jag kan. Att jag alltid har gjort så gott jag kan, med det jag har vetat och trott mig förstå. Jag kanske inte skulle ha gjort likadant idag, flera år senare. Men då visste jag inte det jag vet nu. Är det verkligen rimligt att jämföra mitt “nu” med mitt “då”?
Du kanske skulle hävda att det jag säger ändå kan tolkas som ursäkter. Du kanske skulle spänna blicken i mig och fråga mig om det inte är så att jag faktiskt är lite bekväm och inte är särskilt villig att leva i enlighet med de värderingar jag påstår mig ha?
Jag skulle ge dig rätt. Samtidigt som jag skulle röra ner den fejkade vispgrädden i det fejkade kaffet och tagit en stor klunk. Jag har ideér om hur jag skulle vilja leva, som jag tänker är i enlighet med den jag faktiskt är, men som jag fortsätter att enbart låta förbli ideér. Varför? frågar du. Av rädsla. För förändring. För hur min omgivning ska ta emot det. För att det ska bli obekvämt. För att jag inte hinner. För att det finns viktigare saker att göra. För att det nog inte är så viktigt ändå. För att jag inte är så viktig alla gånger.
Här kanske du skulle titta på mig igen. Frågande och aningen förnärmat. Och jag skulle behöva erkänna att jag inte alltid kan känna mitt eget värde, att jag kan tvivla på om jag kan vara älskad, på riktigt, mer än en kort stund. Jag skulle fokusera på den kaka jag hade beställt och samtidigt som jag bröt loss en bit från den skulle jag bekänna att jag gjort fel och förmodligen gör fel varje dag i mitt sätt att leva. Det finns så mycket bättre, finare saker jag skulle kunna göra. För medmänniskor. För världens framtid. För utrotade djur. Istället sitter jag här och betalar dyrt för kaffe och kaka under en fika som jag numera börjar tvivla på om jag skulle ha kommit till.
För det är ju så, om jag ska vara helt ärlig; att jag stundtals känner mig livrädd över att det redan är kört för mig. Att det inte spelar någon roll vad jag gör om dagarna eller hur jag tar mina steg i framtiden. För att jag redan har gjort bort mig fatalt i det här livet. Håller du med mig? Är det kört?
Vänta, jag vet inte om jag är redo att höra svaret förresten. Rädslan blev för stark. Vill du ha en bit av kakan? Det knöt sig i magen nu och jag vill inte äta något mer. Och i koppen är det bara en kall sörja av chokladsås som finns kvar.
Hur går vi vidare från det här då? En pinsam tystnad och sedan kollar du på klockan och säger att tiden verkligen har rusat och att du måste gå. Men att det var fint och ses och att vi borde göra om det någon gång, men sen så lämnar du mig utan att föreslå en ny dag.
Eller sitter du kanske kvar och härdar ut den pinsamma stunden efter allt prat? Bryter du kanske sedan tystnaden med ett leende och en fråga om vi inte ska gå ut i solen? Kanske du föreslår att vi ska ta en promenad längs med vattnet?
Om vi skulle mötas en dag, du och jag. Då skulle jag hoppas att du ville lyssna till allt jag burit på genom livet. Till hemligheterna. Till hjärtats sång och sorg. Till skammen och ångern. Jag skulle hoppas att du skulle kunna göra detta med ett varmt leende och med en blick som inte viker undan.
Om vi skulle mötas en dag, du och jag. Då skulle jag hoppas att du sa till mig att det inte finns en enda del av mig som är smutsig, defekt eller ovälkommen. Jag skulle hoppas att du bekräftade mig i befintligt skick och förklarade för mig att varenda del av min varelse har varit älskad sen första stund och kommer så förbli.
Jag hoppas nog att vi kan mötas en dag, du och jag.