Lyssna när Martina läser veckans inlägg

Där förvandlades han inför dem: 
hans ansikte lyste som solen, 
och hans kläder blev vita som ljuset.

Matteusevangeliet kapitel 17

Det var sent och jag var fortfarande vaken. Sen den tiden i livet då jag lärde mig att det är viktigt att kategorisera in mig själv och andra människor i boxar för att göra livet mer hanterbart har jag kallat mig för morgonmänniska. Men denna kväll hade klockan både närmat sig och passerat midnatt. Jag hade startat en CD-skiva i spelaren som egentligen inte har någon kvalificerad plats i ett litet hem som har betaltjänst för musik och en telefon med överlägset bättre ljudkvalitet. Och även om förmodligen ingen alls väcktes av de välbekanta toner som funnits med sedan den period i livet då låttexter fanns uppsatta i mitt rum i barndomshemmet sänkte jag volymen. Jag rörde mig mellan rummen och lät kroppen och händerna arbeta. Byte av barnens sängkläder, möbler som fick byta plats. En blomstjälk som efter några veckor i vatten var redo att planteras i jord. Dammsugningen av jordresterna och dammråttorna som smugit sig fram fick vänta för grannsämjans skull. 

Jag har flyttat många gånger. Bott i skogsby, småstad och miljonstad. Lägenhet och hus. Med stora ytor. Med vardagsrum, sovrum och kök i kombination. Jag har försökt hitta min plats men inte lyckats. Valt tapeter och färg som är mer jag än någon annan. Och jag har skrivit “Tack” varje kväll i över ett år för möjligheten som öppnades upp. 

Andra sena kvällar och nätter har passerat i samma anda som denna kväll. Med vilja att komma på plats, att hitta en bra lösning. Få till ett hem, inte bara ett boende. Jag har varit glad och förväntansfull. Och jag har varit frustrerad och sorgsen. Förändring kan komma i skenet av ljus eller som en skugga av mörker. 

Jag stod nu och torkade av ovansidan på skåpet i köket, där skulle pusslen få bo. Inte optimalt men en bra lösning just nu. Jag gillar att bygga pussel och kan gärna bygga dem på nytt. Pussel kan man samlas runt, själv försöka få bitarna att passa ihop eller hjälpa någon att hitta just den bit hen saknar. Och så får tiden passera; stillsamt. Där och då, när den fuktiga trasan torkade av skåpet och mina tankar kretsade kring pussel, kom jag att tänka på en vän. Jag tror i alla fall att vi är vänner. Jag vet inte. Livet förändras. Vi har förändrats. Egentligen kanske vi inte ens kan kalla oss för vänner så som det är nu. Men denna kväll när jag lyssnade på musik från en spelare som borde skämmas för sitt ljud och flyttade möbler i jakt efter ett hem, återkom mina tankar till denna människa. På det vi delat när vi stod varandra som närmast. När det var en självklarhet att ta kontakt dagligen för att höra hur läget var och bestämma när vi kunde ses nästa gång. Svaret var ofta: så snart som möjligt. Jag tänkte på den tiden; då vi delade livets sorger och lät segrarna klinga i glasen vi förde mot varandra. 

Jag tänkte på hur relationer till andra människor kommer med förvandling. Någonting händer med oss när vi träffar en annan människa och verkligen möts. Vi får syn på något som vi inte sett förut, hos den andre. Hos oss själva. 

Jag fyllde tvättmaskinen och tryckte in knappen på fördröjd start, räknade ut att den inte skulle starta förrän om flera timmar. I min effektivitets-iver har jag vid ett tidigare tillfälle fått erfara hur en tvättmaskin kan agera väckarklocka vid missberäkning av starttid. Den gången borde kanske lärt mig att tvätten kan vänta? Nja, jag antar att vi kanske inte förändras så mycket som vi tror när vi rör oss fram genom livet. 

En annan vän kom upp för mitt inre. Även vi befinner oss i det där okända landet “Vad är vi för varandra”. Relationen var något en gång. Men inte mer. Kommer aldrig mer att bli. (Ska man verkligen använda orden aldrig och alltid? Jo, ibland.) Men relationen som vi hade förändrade mig. Jag tror i alla fall att relationer har den effekten på oss människor. Den förändrade mig även efter att den gjorde en tvär sväng. Tog fram sidor hos mig som jag hade kunnat vara utan och sidor som hade gjort mig fattigare om jag inte upptäckt dem.

Jag fylldes av saknad den där kvällen. Och därefter av vemod. Förstod att det hem jag ville skapa genom att vara uppe sent och försöka göra det bra för alla som ska vistas i det inte kommer att bestå. Att de relationer som är nära och här, i livet just nu, inte kommer att se likadana ut om ett tag. Och att denna kväll i min ensamhet inte kommer att vara den sista. Jag slogs av att jag har varit här förut, men i en annan skepnad. Insikten kom över mig, även om den är så självklar; ALLT kommer att förändras. 

Innan jag drog för gardinerna den där natten, ställde jag min egengjorda ljusbärare på fönsterbrädan. En ny plats för ett simpelt fat fyllt med grovsalt, där jag i mitten har placerat ett blockljus. Med plats för mindre julgransljus att sticka ner i saltet efter dessa tänts. Jag tänder det stora ljuset när jag hoppas på att det finns någon som är världens ljus. På någon, eller något, som består. Och jag tänder ett litet ljus för mig själv och de mina. För den jag var och den jag är. För dem som kommit och för dem som gått.

För att vi består, även om vi förvandlas.