Lyssna när Martina läser veckans inlägg
De kommer från världen, och därför talar de som världen, och världen lyssnar på dem.
Första Johannesbrevet kapitel 4
Men vi kommer från Gud. Den som känner Gud, han lyssnar på oss; den som inte kommer från Gud, han lyssnar inte på oss.
Om man känner Gud och upplever att han lyssnar, då borde man kanske också kunna höra honom?
Vad är Guds röst? Är det intuition? Den där magkänslan som säger att något inte står rätt till? Eller är det fjärilarna som verkar utföra någon avancerad danskoreografi där de flaxar omkring i maggropen samtidigt som vi befinner oss på rosa moln?
Eller är Guds röst kanske den där droppen som får bägaren att rinna över? Näven i bordet och tårarna som rinner ner längs kinderna samtidigt som vi pressar fram mellan sammanbitna tänder: Nu. Räcker. Det.
När jag har varit ute och gått så kan jag ha lyssnat till fåglarnas sång, samtidigt som jag sett vinden försiktigt ruska om i asparnas blad och solens strålar strila genom skogen. Då har tanken slagit mig; är det Gud jag hör och ser? Mitt i detta alldeles vanliga. Mitt i detta alldeles otroliga. Att jag går här, att fåglar sjunger och att aspar tornar upp sig. Det är fullkomligt obegripligt, mirakulöst faktiskt, när man verkligen stannar upp och tänker på det. Men finns det en Gud här också?
Jag funderar på om det är Guds röst som ger sig till känna när jag sitter mitt emot en annan människa och får ta del av hennes berättelse. När lidandet kläs i ord och visar sig i hennes ansikte. När jag där och då får kämpa för att inte låta mina tårar blandas med hennes; är Gud med oss då? När jag sedan cyklar hemåt, och trots att mina kinder är torra känner hur hela min själ gråter; är det Guds röst som fått det att vibrera av sorg inom mig? Är det samma röst som med mjuk stämma får smärtan att klinga av?
Frustrationen över att söka en Gud som inte ger sig till känna är något som jag har brottats med under lång tid. Varför ser världen ut som den gör? Hur kan en Gud låta människor lida och världen brinna? Jag har inte lyckats finna svar utanför eller inom mig själv som en gång för alla kunnat brotta ner frustrationen. Det är en pågående kamp mellan det som skulle kunna kallas förnuftet (även om jag ifrågasätter det begreppet) och det inom mig som bär fram längtan och hoppet över att det finns en större mening med detta liv.
Men tänk om en del av frustrationen har sin grund i att jag haft mitt fokus på fel ställe. Antaganden som inte kommuniceras och felriktade förväntningar kan förstöra vilken relation som helst, även den med Gud.
Jag har väntat på att Gud ska ge sig till känna på ett sätt som jag anser är det rätta för att jag ska kunna höra hans röst och se hans verk. Men det är ju också så att det sällan är ens fel att två inte kan mötas. Det kanske är jag som enbart hört på, men inte tagit mig tid att lyssna? Och det kanske är jag som enbart tittat mig omkring, men aldrig riktigt sett?