Lyssna när Martina läser veckans inlägg
Framför allt skall ni älska varandra hängivet, ty kärleken gör att många synder blir förlåtna.Var gästfria mot varandra utan att knota.
Första Petrusbrevet kapitel 4
Tjäna varandra, var och en med den nådegåva han har fått, som goda förvaltare av Guds nåd i dess många former.
Det är vackert att älska. Det är fint att tjäna varandra. Att ställa upp för sina medmänniskor. Vattna blommorna och ta in posten till grannen som är bortrest. Svara i telefonen som ringer alltför sent på kvällen och lyssna till vännen som går igenom en svår tid i livet. Hjälpa arbetskollegan så att han hinner hämta barnen från förskolan i tid.
Det är vackert att älska. Med djup kärlek och hängivenhet mellan två människor kan det uppstå något nytt. En plats, ett utrymme, där båda individer kan växa och utvecklas till något bättre än vad de hade varit om de inte hade mötts.
Vi sjunger om kärleken. Vi skriver om den. Vi längtar efter den och vi är rädda för att förlora den. Vi vill så gärna vara accepterade, höra orden uttalade av våra barn, släktingar, vänner, partners och från Gud; “Jag älskar dig”. Och vi slår knut på oss själva för att inte göra fel, för att inte bli illa omtyckta. Vi kan oroa oss i timtal över hur det där vi sa uppfattades av någon person, som inte känner oss eller vi kanske ens kommer att möta igen. Vi är så rädda vi människor, att kärleken inte räcker till. Att vi inte är älskade i befintligt skick.
Så vi fortsätter att ge och att ge. Av oss själva. Av vår tid. Med våra händer. Med våra öron. Med all vår energi, fastän den egentligen redan är slut.
Är det att vara en god förvaltare av Guds nåd?
Att utan stopp tänka på vad som förväntas av oss från andra, och sedan försöka tillgodose dessa förväntningar, är det gott? Att 24 timmar om dygnet, 365 dagar om året, kämpa för att göra rätt och för att vara god mot andra samtidigt som vi glömt hur man tar ett djupt andetag? Är det att älska hängivet?
Framför allt ska ni älska varandra hängivet.
Framför allt.
Framför även, dig själv?
Är det klokt att framför allt älska en annan person istället för att se över att nog med kärlek fyller upp det kärl som är min egen kropp och själ? Nej, jag tror inte det.
Jag tror nämligen att det finns ett pris. Ett pris vi betalar när vi tar hand om vad som helst framför allt. När vi sätter någonting eller någon annan framför oss själva, och sedan ännu en sak eller ännu en person, och fortsätter att göra så tills det inte finns plats för oss själva längre. Då får vi betala; med utmattning, med bitterhet, med avund, med förakt.
Ofta vänder vi dessa känslor mot dem vi har närmast oss. Mot dem som vi gjorde allt detta goda för. Vi vänder oss mot dem som vi gav all vår kärlek till för att de stod där, framför allt. Det är mot dem vi vänder vår rygg. För att energin tagit slut. För att vi nått ett stopp. Vi orkar inte ge något mer av oss själva, även om ingen faktiskt frågat efter allt som vi har gett. Och vi vägrar att känna oss så tagna för givet igen, även om förväntningarna som höll på att dränka oss var resultatet av vår egen inre röst. Men vi ser det inte, utan tänker att vi ALDRIG mer ska ge av oss själva på det sättet till någon eller något, någonsin igen! Och där och då tar bitterheten sitt förödande grepp om oss.
Får jag föreslå en alternativ tolkning av dagens text:
Framför allt skall du älska dig själv hängivet, så att du kan älska din nästa så som du älskar dig själv. Lev med kärleken. Förlåt allt du kan och överlämna resten åt Gud.
Var gästfri mot dig själv och ge dig själv det du behöver; tid, återhämtning, skratt och gråt. Och bjud med din medmänniska att vara lika gästfri mot sig själv. Tjäna på detta vis varandra, genom att påminna varandra om er mänsklighet. Er mänsklighet som samexisterar med Guds nåd.
Att förvalta Guds nåd är framför allt att älska sig själv, för det är därifrån som kärleken kan spira och växa sig stark. Ta så ett djupt andetag, fyll ditt bröst med mod, och gå ut i världen som en Guds förvaltare och gör det dina medmänniskor och din värld i sanning behöver utav dig; älska dig själv.