Lyssna när Martina läser veckans inlägg

Nu är det emellertid många delar, men en enda kropp.
Ögat kan inte säga till handen: ”Jag behöver dig inte”, och inte heller huvudet till fötterna: ”Jag behöver er inte.”
Tvärtom, också de delar av kroppen som verkar svagast är nödvändiga

Första korinthierbrevet kapitel 12

Jag tror att vi har en själ. Och jag tror att den är tätt sammankopplad med kroppen. Jag tror att om själen lider så kan det manifesteras i kroppen. Under rätt många år har jag förstått att den nackvärk jag upplever med största sannolikhet har att göra med den stress och anspänning som jag har samlat på mig likt en flitig frimärkssamlare gjort under många år. Men i stället för i album har jag placerat mina “jag borde”, “det finns ingen tid att vila”, “jag kommer aldrig lyckas” och “hur ska det gå” i mina muskler. Förvisso varierar värkens intensitet och duration, men det krävs inte mycket för att gå över gränsen. Ett enda extra frimärke kan få albumets pärmar att spricka. 

De sammanbitna käkarna som är en av de första förnimmelserna som möter mig när jag vaknar om morgonen har jag lärt mig kan avhjälpas med bettskena för flera tusen (som man sedan slutar använda för att det är för obekvämt). Tänk om man hade kunnat ta hand om grundproblemet istället för att hantera symptomen? Men det är klart, det tar ju tid; tid som vi redan känner att vi saknar, och oftast så är det ingen som tjänar pengar på det heller. Snabbt ska det gå, att läka och återhämta, så att vi kan fortsätta stressa. Även jag har provat alla möjliga quick-fix och sökt svar på en fråga jag redan har svaret på. 

– “Varför gör det så ont?”
– “Jo Martina, för att även om du är i kontakt med din själ och hör vad den säger så är du helt värdelös på att lyssna”.

Där var det igen. Det där lyssnandet. Inåt. Jag kan utan problem skriva under att tempot varit och stundtals fortfarande är för högt. Och idag skulle jag faktiskt kunna sträcka mig så långt som till ett erkännande att tempot och kraven inte hållits på en rimlig nivå. På flera år. Decennier kanske. Ett sådant erkännande har jag inte kunnat göra tidigare. Då har jag avfärdat andras omtänksamma frågor med ett leende och någon vag formulering om att det inte är så mycket som det verkar. Egentligen är det nog nästan för lite, allt jag gör och står i. Och mina värkande muskler och tårar i badkaret har jag avfärdat för mig själv genom att upprepa orden som inte kommer från mig men som jag fortsätter att upprepa : “Du är för känslosam”, “Du tänker för mycket”.

Så ja, jag tror att själen och kroppen är sammanlänkade. Jag kan nu tydligt se sambandet mellan en ökad stress och oro och den djävulusiska värk som får mig att stundtals vilja skrika rakt ut. Jag blir så frustrerad av att ha ont. Förr kunde jag känna mig oroad och kanske tycka synd om mig själv. Jag undrade om det var något fel med min kropp, kanske något reumatiskt rent utav? Idag vet jag bättre. För att jag sökt svar. Och för att jag kanske kommit en bit på vägen. Orimliga krav i kombination med att slå dövörat till själens vädjan resulterar i sammanbitna käkar och värk, det är inte svårare än så. 

Nej, det är inte svårare än så. Men det är frustrerande att förstå att det jag upplever i min kropp är resultatet av att jag inte tar hand om min själ. Tar hand om mig. Vem annars ska hjälpa mig? Tandläkaren? Terapeuten? Vännen? Livskamraten? Gud? 

Vad har Gud med min nackvärk som sprider sig till huvudet och får mig att knapra tabletter trots att jag vet att det jag skulle behöva göra är att säga: “Nej”. ”Stopp”. “Jag vill inte”. “Jag orkar inte”. “Jag går och lägger mig nu”. Vad har Gud med det att göra? 

Kanske ingenting alls. Det vore lättast så. För om Gud har med mig att göra; med min kropp och min själ att göra så kommer inte detta vara förklarat eller avklarat i ett blogginlägg. Förbannat också. Jag har ju saker att göra. Måste hinna ditt och datt. Det där som är så viktigt i livet. Vem har tid att ta hand om sin själ? Räcker det inte med att jag betalar för ett gymkort varje månad och tar trapporna istället för hissen? 

Även om själen är sammankopplad med kroppen så verkar den vara den svaga länken i kedjan. Om det inte kändes så mycket inombords. Om tankarna inte var så många. Om oron och otillräckligheten inte hade fått fäste i bröstet. Om frustrationen inte höll på att riva sönder hela stället. Då hade vardagen bara rullat på, och jag hade gått till arbetet utan att tänka att jag inte förtjänar min plats där och jag hade inte varit rädd för att bli ensam kvar. 

Men om Gud har med detta och göra. Och det finns en mening med att jag är skapad som jag är, med alla delar som utgör min varelse. Då har min själ en särskild plats, i min särskilda kropp. Då kanske min kropp och själ är sammankopplade för min egen skull? För att tillsammans så är de ett starkt försvar. Starka nog att få mig att förstå att inga bettskenor i världen eller övningar från fysioterapeuter kan göra jobbet åt mig. Jobbet att avstå från att jobba så förbannat mycket med att vara människa. Att vara tillräcklig. Om Gud har med detta och göra; om han har med mig och göra, så kanske jag ska pausa mig själv nästa gång jag svär över värken som jag inte bett om men varit en del av att ge utrymme till och istället tacka; tacka för svaren som jag redan har inom mig.

Bara jag tar mig tid att lyssna.