Lyssna när Martina läser veckans inlägg

Till några som litade på att de själva var rättfärdiga och som såg ner på alla andra riktade han denna liknelse:
”Två män gick upp till templet för att be, den ene var farisé, den andre tullindrivare.
Farisén ställde sig och bad för sig själv: ’Jag tackar dig, Gud, för att jag inte är som andra människor, tjuvar och bedragare och horkarlar, eller som tullindrivaren där.
Jag fastar två gånger i veckan, jag lämnar tionde av allt jag köper.’
Men tullindrivaren stod avsides och vågade inte ens lyfta blicken mot himlen utan slog med händerna mot bröstet och sade: ’Gud, var nådig mot mig syndare.’
Jag säger er: det var han som gick hem rättfärdig, snarare än den andre. Ty den som upphöjer sig skall bli förödmjukad, men den som ödmjukar sig skall bli upphöjd.

Lukasevangeliet kapitel 18, vers 9-14

Jag googlade på ordet “predika”. Svenska akademins ordlista förklarade för mig att ordet kommer från latinet och betyder förkunna eller utropa. Utropa som i att göra det allmänt känt och förkunna som i att mana till något. Jag kan inte säga att jag står här idag för att göra något allmänt känt. Hade jag velat det så är detta nog fel forum för att komma ut med mitt budskap till en större allmänhet. Jag hade nog behövt satsa på att starta konton på sociala medier och en youtubekanal eller vad det nu är man ska göra. Men jag är glad att stå här inför er idag. Och det värmer mig att ni vill ge av er tid och lyssna till mig en stund denna kväll;  tack. 

Jag har inte heller någonting som jag vill mana er till. Jag tycker nämligen att ordet mana lämnar en dålig smak i munnen. En smak av krav och press; “nu bör ni göra si eller så, för annars..” Nej, jag anser att vi alla har för mycket krav på oss själva som det är. Krav som är verkliga och krav som är inbillade. Krav från andra och från oss själva. Den där rösten som säger att vi borde göra mer och vara mer. För att det vi är, som vi är, inte räcker. På långa vägar. 

Så, inga sociala medier, och inga krav. Men en text och några tankar.  

Jag tackar dig, Gud, för att jag inte är som andra människor, tjuvar och bedragare och horkarlar, eller som tullindrivaren där.
Jag fastar två gånger i veckan, jag lämnar tionde av allt jag köper.

Låt mig vara helt ärlig; jag tänker att denna farisé är en form av förebild för mig. Han verkar ju ha full koll på livet; är tacksam, tror på att Gud är med honom, ter sig ha ett gott och stabilt yrke utan större risktaganden. Han har en andlig praktik där han inte bara klarar av att avstå från världens njutning, utan också förmodligen tar sig tid för djup reflektion och bön, genom sin regelbundna fasta. OCH så ger han till välgörenhet också. Vilken kille!

Sen är det ju inte så charmigt att han verkar sätta sig över andra människor; “Jag är inte som andra människor”. Visst hör man något som klingar av självgodhet? Han är inte ensam om det. Ofta dras vi till likasinnade för att bekräfta oss själva och känna oss trygga här i världen. Att sälla sig till en grupp och kalla den för  “vi” gör att vi ofta finner oss blickande mot en annan grupp som vi kallar “dem”. Vi och dem. Vi mot dem. Självgodheten och fördomarna verkar ingå i gruppmedlemskapet, helt utan kostnad.

Gud, var nådig mot mig syndare.

Jag är värdelös. Jag har misslyckats i mitt liv. Förlåt för allt. Förlåt för att jag finns. Jag är så dum. Jag förtjänar inte dig. Jag förtjänar inte det här. Jag borde ta mindre plats. Förlåt. Förlåt. Förlåt. Jag ställer mig här borta, i hörnet, och gör mig grå, tyst och så liten som det bara går. 

Att synda betyder enligt Svenska akademins ordlista att bryta mot en gudomlig vilja. Kravlista återigen. Usch. Men jag har också hört att en betydelse av synd är “att missa målet”. Det känns mer förlåtande, mer mänskligt och ger utrymme för mer liv. Jag har till exempel ett mål om att vara en bra mamma, jag lyckas inte alltid leva upp till det målet, det ska Gud veta, men det är okej. För jag missade bara målet, jag förlorade det inte. Mitt mål om att vara en bra mamma finns fortfarande kvar. Tillsammans med mina andra mål. Och jag vill tro att jag får en ny chans, och ännu en. Om och om igen. 

Nya chanser; det är nåd för mig. 

Men att stå med sänkt huvud och inte våga sträcka på sig, och samtidigt be om ursäkt för allt. Vad handlar det om? Är det så man ska göra om man är en syndare?  Om man som jag missar målen ibland. Ska man då stå med böjt huvud, och be om ursäkt för allt man är och inte är. Är inte risken att man tappar siktet på sina mål? På det där som ger värde och mening till ens liv. Att stå där och upprepande be om ursäkt för att man är dum och misslyckad; det låter mer som att man har knäppt offerkoftan tätt runt kroppen och samtidigt också rycker på axlarna; “Jaja, vad ska man göra när livet bara blev så här? Någon kanske kan rädda mig så småningom. Tills dess står jag kvar här och myser i min kofta”. 

Nu låter jag lite väl hård, och jag tror faktiskt inte att vi människor är så lätta att förklara och förstå. Vi är mer komplexa än så. Och det är nog därför jag har svår för att läsa de ord som Jesus säger i denna text:

Ty den som upphöjer sig skall bli förödmjukad, men den som ödmjukar sig skall bli upphöjd.

Är det verkligen så enkelt? Att den som upphöjer sig själv är dålig och den som förminskar sig är god och fin? Vad vet vi egentligen om vår självgode farisés inre röst? Han kanske är till brädden fylld av självförakt och tvivel på sin egen älskvärdhet och tror att han måste göra och säga på ett visst sätt för att vara accepterad av sin grupp och av sin Gud? Hans kravlista kanske håller på att kväva honom, och allt han kanske egentligen längtar efter är någon som skulle säga; “Vet du vad, du är okej utan allt du gör. Och du behöver inte förminska andra för att vara värdefull själv. Kom och sitt här nu, ta och sänk ner axlarna och andas djupt ner till magen igen. Och den där fastan, strunta i den för ett tag så går vi och snackar om något världsligt och köper glass för den där slanten du tänkt ge bort till välgörenhet.”

Och vår käre vän tullindrivaren som ber om ursäkt? Som kallar sig för syndare men som jag tror har tappat siktet på sina mål och genom det också har tappat bort kärleken till sig själv. Ja, det är väl fint att han blir väl mottagen av Jesus; exemplifierad som någon som ska bli upphöjd. Men skulle inte även denna person må bra av att  få höra några tuffa ord uttalade med kärlek? Ord som handlar om ansvar för sitt eget liv; som handlar om att inte förminska det vackraste och mest värdefulla vi har – oss själva och den tid vi har fått för att leva. 

“Nej, kära tullindrivare, du kanske inte gjort så många rätt i ditt liv och allt kanske mest känns som ett kaos när du stannar upp och känner efter. Men det är okej, du är okej. Men det som inte är okej att stå still här med nedsänkt huvud och fortsätta att be om ursäkt för dig själv och ditt liv. Sträck på dig och höj din blick, ta av dig den där koftan för den har en färg och passform som inte klär någon och ställ dig frågan vad dina mål är. Och så tar du ett steg, och sedan ännu ett, för att börja gå i riktning mot dem.”

Jag kan se mig själv i både farisén och i tullindrivaren. Jag kan känna mig som rättfärdig och som syndare. Jag försöker göra rätt och vinna acceptans. Jag har mål, som jag riktar in mitt liv utifrån och jag missar, oj så många gånger som jag missar. Jag går in i ett hörn och vill göra mig grå, liten och tyst. Tar med mig en kofta som håller mig varm. Och sen så kommer jag tillbaka, och försöker på nytt. Jag tror inte att vi är antingen eller. Jag tror att vi alla lever med detta både och; rättfärdig och syndare. Förödmjukad och ödmjuk. 

Och jag vill tro på en Gud som är okej med mig, inte trots att jag är alla dessa saker utan FÖR ATT jag är alla dessa saker. Jag tycker, och jag vill tro att Gud håller med mig, om att det är detta som är det vackra och intressanta med oss människor; vårt både och.

Och utan att mana er till någonting, men som en högst frivillig fråga att fundera över: tror du att Gud är okej med ditt både och, med din inre farisé och med din tullindrivare? Varför? Varför inte?

Låt oss prata vidare tillsammans. Kanske över en glass?