Lyssna när Martina läser veckans inlägg

Sedan såg han upp mot himlen, andades djupt och sade till honom: ”Effata!” (det betyder: Öppna dig!)

Markusevangeliet kapitel 7

Det är tyst i huset. Jag har smugit upp och stängt dörren till sovrummet med varsam hand. Rör mig försiktigt och undviker att trampa på de områden där golvet knarrar som mest. Vattenkokaren stänger jag av just när vattnet börjar närma sig 100 grader. Tekoppen får svalna på sidan om den matta jag rullat ut. Jag sänder än en gång en tanke av tacksamhet till den kvinna som ger möjlighet till miljontals människor över vår planet att utöva yoga i sina hem. Kroppen känns stel och jag tänker på att jag förmodligen skulle mått bra av att boka tätare massagetider. Men som livet ser ut nu så finns det annat som behöver prioriteras före. Jag andas in. Jag andas ut. Nu är passet snart slut. Vi ligger ner i “Död mans ställning”. Jag uppmärksammar hur jag inte låter kroppens fulla tyngd vila mot yogamattan. Jag befinner mig här men delvis någon annanstans. Sätter mig upp och stänger av videon och telefonens skärm. Tar en försiktigt klunk av teet som stått och svalnat. Kamomill och persika. Det är lagom varmt. 

Jag kan fortfarande inte knäppa mina händer i bön. Det är någonting med rörelsen som känns tillgjort. Fejkat. Som att jag tagit på mig en roll i en teaterpjäs men att inflätandet av fingrar och sammanförda handflator inte känns trovärdigt hur jag än övar och försöker. Men fingrarnas omfamnande av pennan samtidigt som jag låter pennspetsen föras framåt av min hand över anteckningsbokens sidor. Det är sant. Det är jag. Här är jag. Här kan jag tro. Med det blåa bläcket formulerar jag den bön som jag upprepat flertalet gånger den senaste tiden: 
“Jag ber om hjälp, att hitta riktningen, att hitta farten.
Hjälp mig att vara fåmild. Jag ber om hopp.
Tack. /M” 
Jag tar ännu en klunk te. Och så en till. Det är gott. 

Timmarna har börjat gå, och det är snart lunchdags. Jag känner hur det vibrerar till på skrivbordet där jag sitter med dagens arbetsuppgifter. Mina ögon på telefonens skärm låter mig förstå att jag fått ett meddelande. Ett meddelande som i sin korta utformning visar sig var fullt med kärlek. Det kändes precis som att jag blivit “kärleksbombad”; någonting som jag lät avsändaren få veta när jag skickade tillbaka ord av kärlek och tacksamhet. 

Kort senare fann jag mig sittande utomhus tillsammans med en kvinna. Vi är nära varandra i ålder men långt ifrån varandra beträffande erfarenhet. Hon har gått en väg som jag inte vet om jag ska våga gå. Senaste tiden har tvivlet växt sig större. Och jag har känt att målet jag en gång hade nu har börjat upplösas. “Varför ska jag fortsätta?” har jag frågat mig själv när jag trampat hemåt dessa ljuva sommarkvällar. “Jag kommer inte klara det även om jag vill. Jag är inte tillräcklig” tillsammans med “Vad ska jag göra nu?” är orden som har vaggat mig till sömns om kvällarna. Men om detta visste hon ingenting när hon började tala. Började dela med sig. Om sin resa, sina tvivel och vad hon lärt sig under åren som gott. Hade du varit där hade du hört en sten lätta från mitt bröst. Jag tror den slog ner i marken och rullade ner för grässluttningen för att aldrig återfinnas igen. Jag hoppas att jag aldrig återfinner den igen. Stenar är tunga att bära på. 

När vi skulle skiljas åt såg hon mig i ögonen och sa ord hon inte var tvungen att säga. Men det viktiga är; hon gjorde det ändå. Och jag var helt närvarande, tillät mig att se in i hennes ögon och ta in hennes ord. Och tårarna vattnade mina ögon. Att ha någon som tror på dig. Någon som tror åt dig, när du själv inte gör det, säg mig en vackrare gåva? 

Att ta emot kärleken och livets goda, det övar jag mig i. Och jag övar mig i att tro på att det finns en Gud för mig. Som hör när jag ber om hjälp. Och som fortsätter att hjälpa trots att jag missar hjälpen gång på gång. Fastän jag inte alltid förstår det goda som händer mig. Men denna dag tror jag att jag förstod. Att den bön som jag inte kunnat uttala med mina läppar över händer ihopknäppta till bön blev hörd. Hörd trots att jag inte sa ett ord. Att bläcket formade som bokstäver som blev till meningar på det grå vita papperet, var tydligt nog. En bön god som vilken helst. Eller kanske det redan var när jag hade legat ner på yogamattan som min bön hördes? När jag låg där och inte förmådde mig vara i mitt nu för att tankarna var upptagna med oro över mitt sen. Kanske jag var hörd redan där. I mellanrummet mellan andetagen. 

Jag berättade om dagen när jag kom hem. Vågade berätta för vännerna om det fantastiska jag fått höra. Att det kändes mer hoppfullt inombords. Att jag nog kanske, ändå, vågar tro på att det kan gå. Att kompassnålen slutat snurra, och att riktningen finns där. Kanske. Ändå. 

Men jag berättade inte om fåmildheten. Att jag övar mig i att ta emot kärleken och livets goda. Och på hjälpen som jag tror kom till mig. Jag berättade inte att en bön, min bön, från samma morgon hade blivit hörd. Jag nämnde inte svaret som kom på den hjälp jag efterfrågat. Jag berättade om glädjen över meddelandet fullt med kärlek och jag berättade om lunchen som förmodligen kommer att bli ett av de där samtalen som var avgörande i mitt liv. Men jag berättade inte om att jag tror att Gud var med i allt detta. På något vis måste han ha varit det. Det kan inte ha varit på något annat sätt. Men hur talar man om en sådan sak? Hur talar man om att man varsamt, med hjälp av en penna och papper i lugnet av tidig morgontimma, och genom att vara närvarande i dagens efterföljande timmar upplever att man öppnat en dörr på glänt? En dörr till någonting större än det som går att förstå eller att förklara. Hur förklarar man att man faktiskt tror att livet är magiskt? Vågar man berätta om de andra tillfällena i ens liv som inte kan ha varit någonting mindre än mirakel och, vågar vi säga, gudomligt?  På dessa saker som vi fortsätter att insistera på att få kalla för sammanträffanden och tur.

Hur skulle det vara om vi faktiskt låter dörren öppnas på glänt och kikar in? Skulle vi kunna fortsätta leva så som vi gör med oro och rädsla för än det ena och än det andra? Skulle vi kunna öppna dörren på glänt och därigenom öppna oss själva för någonting större än det vi trott varit möjligt för oss? Hur skulle livet vara om vi öppnade oss för det magiska som det innebär att vara människa?