Lyssna när Martina läser veckans inlägg
Han gick fram och hällde olja och vin på såren och förband dem.
Lukasevangeliet kapitel 10
Vi brukade inte ta promenader. Och nu hade det gått lång tid sedan vi gjort någonting tillsammans. Tänk så märkligt det är. Att vi människor kan komma och gå i varandras liv. Att vi kan vara ett intet, till att bli något ofattbart för att sedan upplösas. Försvinna. Men inte helt. För spåren finns kvar. Såren. Finns kvar.
Jag har ofta gått själv. Långa sträckor. I mörker med reflexväst och pannlampa. På skoterspår i vårvintersol. Timmar med steg. För att komma bort. För att komma fram. Hur ofta har jag gått i cirklar?
Är sorgen livslång? Vad kan terapi och sluta-vara-ledsen-piller göra för en mänsklig själ som levt? Kanske en del. Mycket. Och ibland ingenting alls. Finns det befrielse att få? För de tankar som maler kring det som blev. Då. Vad är bäst-före-datumet på de lättväckta känslorna av rädsla och oro? Hur skyddar man sig när en sval bris får det att blåsa upp till storm?
Att sluta jaga sig själv, där man vandrar runt, runt i samma cirkel. Att släppa anklagelserna som får en att öka på stegen; “Det var länge sedan, släpp det! Det finns inget att gråta över. För det är över. Allt är lugnt nu. Släpp det.”
Jag vill säga som det är. Jag behöver få säga som det är. Utan att det gör någon skillnad alls. Över det som varit och hur det är nu. Det gör ingen skillnad. Men kan du lyssna? Orkar du höra? Jag bär min sorg tillsammans med min glädje. Saknaden tillsammans med kärleken. Ångern tillsammans med framtiden. Jag behöver få säga det högt. Ut i luften. Hörbart enbart för träden, himlen och dig på denna promenad. För min egen skull behöver jag få uttala orden till dig. Du som inte räds.