Lyssna när Martina läser veckans inlägg

Jag uppmanar er alltså, jag som är fånge för Herrens skull,
att leva värdigt er kallelse.

Efesierbrevet kapitel 4

Imorgon ska jag ställa mig framför ett okänt antal människor och tala. Jag ska tala om mitt sökande, tro och tvivel. Jag ska ge glimtar av den andliga upptäcktsresa som jag befinner mig på och innan jag lämnar scenen ska jag berätta varför jag valt att tala om det jag gör. 

Vad är ditt “Varför” Martina? 

Det är en stor fråga. Nästan obekvämt stor eller hur? Livet blir plötsligt gravallvarligt. Varför gör du det du gör? Varför gör du inte andra saker? Kan du möta dig själv i spegeln eller viker du undan din blick när din själ försöker få kontakt? 

Jag tackade ja till frågan om jag vill tala på Teo Talks redan i våras. Jag blev tacksam över frågan, och jag såg det också som en möjlighet till att utvecklas. Att ställa mig upp och tala inför människor är inte någonting som jag gör utan att rodna, känna hjärtat slå hårdare samtidigt som orden lämnar munnen i en allt snabbare takt. Jag tackade ja och tänkte “Vem bryr sig om 100 år?” för att lugna mina nerver. 

Och jag är förvisso nervös. Funderar på om jag kommer göra bort mig, hur röda mina kinder kommer att bli. Och tänk om jag kanske får en total black-out? Eller snubblar till och ramlar? Ingen bryr sig om 100 år. Det är verkligen sant. Men, jag oroar mig för att göra några människor besvikna. Det finns personer som tror på mig; som hejar fram mig när jag rör mig framåt genom detta härliga, frustrerande liv. Dessa människor kanske inte är många men deras blickar på mig är viktigare än tusen främlingars. Och jag ber en tyst bön när jag går fram och tillbaka i lägenheten och övar mig på att komma ihåg vad jag vill säga; att de kommer tycka att jag gör det bra. Att de kommer bli stolta över mig. För att jag vågar stå och bli röd om kinderna inför främlingar, samtidigt som allt fångas på film. Men framförallt hoppas jag att de blir stolta över mina ord och vad de bär med sig. 

Vad är ditt “Varför” Martina? 

I veckan har jag åkt fram och tillbaka. Mer och mer börjar mitt liv spridas ut. Och E4an är länken som förbinder min ena vardag med min andra. Jag tog en liten avstickare också. Träffade henne, som trots allt, alltid kommer ha sin särskilda plats. Det är fint att återvända. Till varandra. 

Och i form av ett oväntat möte fick jag bli överraskad och omplåstrad. I det lilla finns det stora. Bland återbruk och hembakt fika kände jag mig försiktigt älskad igen.  

Och så var det tider att passa och saker att hinna med. Sådant som kändes tvunget och annat som jag längtat efter. Hösten är här och jag pusslar igen. Jag har blivit rätt bra på detta med livspussel efter de senaste åren som passerat. Men bara för att man är bra på någonting; betyder det att man ska fortsätta? 

Vad är ditt “Varför” Martina? 

Jag lade mig ner på spikmattan innan jag skulle somna en kväll. Låg där i mörkret. Utan några distraktioner. Försökte ge mig på ett samtal med Gud. Ord rakt ut i mörkret. Men det känns fortfarande onaturligt att prata högt, eller tyst, med Gud. “Det kan ju vara så att Gud faktiskt inte finns och i så fall ligger du och pratar med dig själv just nu” tänkte jag för femhundraelfte gången i mitt liv. Och så tystnade jag. 

Men det jag ville prata om var tempo. Om livslust. Och om pusslande. Jag ville få lyfta min oro över att jag känner mig osäker på om det är rätt att göra som jag gör. Jag ville säga att jag känner igen känslan i kroppen. Och att jag misstänker att det finns mycket “duktig flicka” och inte så mycket “Martina” bland de inbokade kalenderposterna.

I mörkret med en massa små vassa taggar som tryckte mot min bara hud kunde jag känna vad jag ville göra, till och med formulera starten på meningar; “Jag vill sluta med…” och “Jag vill inte längre…”. Men innan jag hann avsluta meningarna kom tankarna och fyllde i;  “Att göra det vore inte schysst mot andra”, “Det kommer bli problem på sikt om du gör den där förändringen nu”. Och turligt nog avbröts allting av tanken;  “Jag kanske inte borde ta några beslut nu”. 
Tack. Det är nämligen någonting med trötthet i kropp och själ i ett mörkt rum som gör  tankarna och beslutsfattandet grumligt. Jag befriade mig försiktigt från spikmattans vassa yta och la mig tillrätta och somnade.  

Vad är ditt “Varför” Martina?

Jag tror att jag vet. Att frågan faktiskt inte är svår att svara på. Men den är obekväm. Den får mig att vilja dra ett skämt, flytta fokus till något annat, kanske skylla ifrån mig och varför inte krypa ur mitt eget skinn om det behövs? Att kunna vara sann mot det som finns inombords, mot den kallelse som jag bär på, det handlar inte om att jag är förvirrad och osäker. Det handlar om att jag är rädd. För vad skulle det få för konsekvenser om jag faktiskt levde värdigt gentemot det som är min kallelse? Mot det som är jag? Hur obekvämt skulle det bli? Hur obekväm skulle jag bli? 

Vågar du leva ditt “Varför” Martina?