Lyssna när Martina läser veckans inlägg

Gör er därför inga bekymmer för morgondagen.
Den får själv bära sina bekymmer.

Matteusevangeliet kapitel 6

Jag hade fått förklarat för mig att jag borde ta och se filmen. Att den nya figuren som presenterades bland de övriga redan kända karaktärerna skulle väcka igenkännelse och frambringa skratt.

Jag skulle inte kalla mig för någon som kollar på TV, serier eller filmer. Rätt länge så har jag faktiskt hävdat att jag lika gärna skulle kunna leva ett liv utan att äga en TV. Och det är sant. Om jag levde själv. Men tack och lov så får jag dela detta liv med fler. Att då och då sätta sig ner tillsammans och se en film sent på kvällen, eller slå sig ner med godsaker i skålarna framför ett avsnitt med troll och magi i färgglad framställning – ja, det är också en del av livet. Mitt liv. Ett liv jag inte skulle vilja byta mot något annat.

Vi tog med de små på bio. Vi bokade biljetter och köpte överprissatt godis för att sätta oss ner och se uppföljaren till den animerade film som berättar om alla de känslor som lever på insidan av oss. Alla dessa känslor och hur de påverkar vår vardag. Hur de alla fyller sin funktion och kompletterar varandra. Och de känslor som vi inte bara var bekanta med från vårt eget inre utan också från den första filmen, fick i denna uppföljare förstärkning av ett antal nya känslor. I orange färgsättning med håret på ända och med snabbhet i rörelser för att styra upp och kontrollera allt i sin omgivning kände jag igen den alltför väl; “Ängslan” fyllde upp hela bioduken. 

Och ja, jag skrattade igenkännande, men ett stygn av ledsamhet fyllde också kroppen. Den oro jag burit på länge har jag aldrig benämnt som ängslan. Skillnaden är nog kanske inte större än semantisk, men för mig så klingar ordet ängslan av osjälvständighet och litenhet. Orolig kan man vara fastän man är självständig (något som jag som barn fick med mig var en av de viktigaste saker att sträva efter). Jag har  därför absolut kunnat säga om mig själv att jag är orolig, men att säga att jag är liten och osjälvständig? Nej, det går bara inte. 

Men så satt jag alltså där, i mörkret i den stora salongen och skrattade med åt de tokigheter som karaktärerna gjorde samtidigt som det också gjorde lite ont inombords. Vi hade nämligen pratat rätt mycket om det som jag benämner som oro några dagar innan. Länge har jag upplevt en stor frustration över att den har återkommit. Gång på gång, denna oro som river inombords och får tankarna och känslorna att dra iväg i riktningar som inte leder fram till något bra. Trots alla medel och interventioner jag gjort de senaste åren för att radera den så har den återkommit. Och det har slitit på mig. Ett tag trodde jag att det som slet var det faktum att oron återkom och allt vad det förde med sig. Nu har jag börjat fundera på om det är det faktum att jag klandrar mig så starkt för varje gång den river tag i själen och kroppen som är det som verkligen orsakar skada. 

“Jag behöver acceptera det här hos mig själv. Jag behöver få sinnesro över hur jag är som människa, mina reaktioner och känslor. Tur att jag är så bra på acceptans och på sinnesro.”
Sarkasmen i slutet av mitt meddelande till vännen gick inte att ta miste på. Detta med sinnesro har jag alltid tänkt är någonting som jag ska fixa. Som en kvalitet man tränar upp. Ex antal veckor med daglig meditation ger sinnesro. En pilgrimsvandring ger sinnesro. Ett regelbundet skrivande ger sinnesro. Tio träffar med terapeuten ger sinneso. Sinnesro som något att prestera. 

Likaså har jag nog sett på acceptans. Nog många poddavsnitt beträffande ämnet självkänsla och acceptans tillsammans med ett par böcker av kloka människor och vi är i mål. Snyggt jobbat! Acceptans och sinnesro, för att DU gjorde jobbet!

Visst blir man lite trött? Och samtidigt kan jag le åt mig själv. Det finns inget klander i orden. Men däremot en insikt, en visshet om att det finns en väg jag inte gått men behöver gå för att nå dit jag vill. Inte bara behöver. Som jag vill gå. 

“Jag vill. Jag vill. Jag vill. Det är viktiga ord Martina. De bär med sig en kraft och en riktning, kom ihåg det”
Orden, från henne som jag skulle vilja kalla min mentor. Minnet av hennes ord och allt det hon gav får mig att tänka på en annan sak hon lärde mig; att överlämna. Jag hade förklarat för henne att jag inte förmådde tänka på eller hantera det som hänt. Att det inte fanns något gott kvar inom mig att ge. Och hon sa då till mig:
“Det får du överlämna till vår gode Herre, du kan be honom ta hand om allt det du inte orkar bära. Du kan helt enkelt säga: “Gud, jag orkar inte ta hand om det här, ta hand om det åt mig!” och så kommer han att göra det. Vi är inte ensamma och inte heller tvungna att bära allt själva Martina.”

Så jag funderar på denna oranga lilla figur som fått så stort inflytande på mig. Kanske genom hela livet men absolut mer i vissa perioder. Som stundtals stått helt ensam vid kontrollbordet. I slutet av filmen får Ängslan en skön fåtölj med ett litet sidobord där det står en kopp örtte och väntar. Där får hen slå sig ner och vila, ibland behövs hen vid kontrollbordet, men inte hela tiden, och aldrig ska hen stå där ensam igen. 

Och jag tänker att jag har en ny väg att gå. En väg som jag vill gå men som också skrämmer mig. För den är så okänd. Men “Jag vill. Jag vill. Jag vill”. Och jag tänker att jag kanske behöver göra något rent fysiskt; slå ut händerna från kroppen, kanske rikta dem upp mot himlen och säga orden “Jag orkar inte ta hand om allt det här Gud, jag orkar inte bära all denna oro och ängslan längre, ta hand om den åt mig”. 

Och så kanske han gör det. Genom att låta mig få läsa vänliga ord i meddelanden av vänner. Genom att jag får gråta ut i en trygg famn. Och kanske genom att visa mig ännu en film som jag behöver se.