Lyssna när Martina läser veckans inlägg
Älska inte världen och det som finns i världen.
Första Johannesbrevet kapitel 2
“Varför tror ni att vi mår så bra av det här?” frågade samtidigt som jag drack en klunk av kaffet. Termosen hade hållit värmen rätt bra, men havredrycken jag hällt ner i koppen fick den ljusbruna drycken att snabbt svalna av. Jag blickade på vattenfallet, dånet från dess obönhörliga forsande konstaterade vi inte var något som störde. Trots att vi kunde känna igen oss i beskrivningen av att vara ljudkänsliga i vissa miljöer var detta ingenting som gjorde oss illa. Jag tror faktiskt att vi satt där och läkte. Bland mossor och träd äldre än vad vi kan föreställa oss, och höstfärger som skiftade och sprakade på ett vis som ej rättvist går att beskriva (eller fånga på kort för den delen). Där, efter lunch serverad ur koppar med utlovad, men ej uppfylld krämighet, av pastasås tror jag att plåster lades på plats. Efter att några av själens skrubbsår tvättats rena på smuts och grus. Vi vilade. På ett sätt sätt vi inte gjort på länge.
“Jag tror att det handlar om att det inte är samma puls här” svarade vännen. Och hon har rätt tror jag. Någon dag innan hade vi suttit ute tillsammans, denna gång på en annan plats, men med mossa och bärris som soffa och lugnt vatten och berg som substitut för allehanda skärmar. Vi hade pratat om vikten av att stilla sig. Och hur svårt det är. Jag hade talat om meditationen. Hur jag inte kan, men vill. Att jag bara kort, någon dag i rad kan sätta mig och räkna andetagen som går in och andetagen som går ut. Jag hade berättat att jag får ont av att sitta tyst och andas. Och det kanske gör ont när man tvärstannar mitt i en sprint? Tvinga ner andetagen till några få per minut när varenda cell av din kropp skriker efter mer, mer, mer! Men vi hade också pratat om det kan vara lättare när man är tillsammans med andra. Så vi satte oss ner, lyssnade på det lugna kluckandet av vattnet mot klipporna och vinden som lekte bland trädkronor och hänglavar. Och jag slöt mina ögon och försökte låta alla tankar som kom också få lov att gå. Jag fokuserade på andetaget som gick in och andetaget som gick ut. Och snart började det göra ont igen. Men jag satt kvar, öppnade försiktigt ögonen och lät min blick vila på den klarblåa himlen, och träden på berget på andra sidan vattnet.
“Jag kände doften av min mamma” berättade jag när vi nått målet för vår vandring. Vi hade färdats uppåt; på stigar och över rotsystem. Runt omkring oss såg vi omkullfallna träd, till synes helt odugliga, obrukbara. Men de var skyddade, ingen fick röra, eller störa, allt det liv som fanns i det område vi befann oss. Vi gick leden fram och över myrarna hade det lagts ut spänger för att vi som vandrar och som inte vill störa inte heller uppskattar att bli blöta om fötterna. Jag gick sist i ledet, efter mina vänner, och i mitt inre så sände jag inte enbart en tanke av tacksamhet till alla dem som gör vandring lättillgängligt och möjligt utan jag upprepade också den bön om välsignelse som jag hört många gånger tidigare:
“Välsigna oss Gud,
med jordens kraft under oss,
med solens ljus ovan oss,
med vänners omsorg runt omkring oss,
med din avbild djupt inom oss,
med din framtid som möter oss,
Amen”
Och där, i tacksamhet över spänger, livet och vännerna kom vindens lätta smekning bärandes med doften av hjortronmyr till mig. Min mamma.
“Det känns som en annan värld” sa jag i bilen när vi rullade igenom centrum i staden som varit “min” länge nu. Jag hade velat stanna kvar. Få tid att läka lite till. Sitta kvar med andetag som gör ont och får mig att vilja resa mig upp och göra något annat. Jag saknade hänglavarna, den friska luften och hur ljuset speglade sig i träden och vattnet. Det kändes som att jag förflyttats från en alternativ verklighet. Jag såg på bilarna som passerade oss, på alla restaurangskyltar och trafikljus. Det är ingen storstad. Men det är en puls här. En puls som för mig under de senaste dagarna hunnit bli främmande. Obekväm.
Men vardagen är snart här igen. Med träningar, handlingslistor och helger som andas mer av ansträngning än avkoppling. Och inför den nya veckan läser jag igenom söndagens texter och känner, ja, inte ens frustration, men en trötthet. Kanske en matthet rent utav? Hade Gud varit mig närmare om jag inte behövt ha en bibel och en massa texter att förhålla mig till? “Älska inte världen och det som finns i världen”.
Jo, vet du vad, det är precis det jag gör. Det är precis det jag har blivit påmind om med denna resa. I det ljumma kaffet i plastkåsan, i dånet från vattenfall och av vandring i skog som stått långt innan jag kom hit och kommer stå kvar långt efter att jag är borta. I min hand som stryker över trädets skrovliga stam när jag passerar. I doften av kärlek i kylig höstluft. I tanken på hur välsignad jag är. I skratt i ljuset av tända ljus och i värmen från ivrigt eldade kaminer. Jag älskar världen och min plats i den. Och jag älskar det jag får se och får vara en del av. Inte allt, men mycket. Kanske det mesta till och med.
Och jag väljer att tro att Gud, om han finns, inte håller med om allt som står i Bibeln utan också kan känna sig lite trött ibland på det han läser. Jag tror att han håller med mig om att en av de mest underbara saker man kan uppleva i denna värld är att dricka lite för kallt kaffe en solig höstdag i september och känna hur pulsen går ner.