Lyssna när Martina läser veckans inlägg
Min Gud har sänt sin ängel. Han stängde till gapet på lejonen och de gjorde mig ingen skada. Jag har befunnits vara oskyldig inför Gud
Daniel kapitel 6
Idag markerar dagen då det gått ett år sedan jag skrev mitt första blogginlägg. Ett år. Som barn var det en evighetslång tid. Att invänta julafton efter att det första adventsljuset tänts kunde kännas som en pina. Men de vuxna i min närhet förklarade; “När du blir äldre kommer tiden att gå fortare och fortare”. De hade rätt. Numera upplever jag att det på sin höjd finns några dagar mellan första advent och julafton. Jag kan känna en frustration över att det ibland verkar som att jag är passagerare på ett tåg som rusar fram och att det verkar vara en vettvilling som befinner sig i lokvagnen. Jag tänker mig ett sånt där gammalt tåg; med ett ångande lokomotiv som drivs framåt genom att man matar in kol i en ugn. Någon arbetar frenetiskt i den där lokvagnen. Jag tror att svetten rinner och armarna värker, men att det också finns någon som står och skriker att det inte finns någon tid att förlora. Allt måste göras för att hålla tågets alla vagnar rullande, på väg framåt i en rasande, svindlande fart. Det är nästan så att vissa av rälsens kurvor känns för skarpa på resan. Finns det risk för en total urspårning?
Jag har velat hoppa av den här tågresan flertalet gånger, men hur hoppar man från ett tåg som argsint tar sig framåt genom landskapet? Förmodligen med brutna ben i hela kroppen, om man har tur.
Det verkar inte finnas någon direkt tidtabell heller, eventuella stopp på perronger har strukits till fördel av “expressfart”. Men destinationen verkar högst oklar; framåt är väl inget mål?
Ett år. Av skrivande fyllt med tro, tvivel och sökande. Det var för min egen skull som jag började publicera mina texter på detta sätt. För att hitta en rytm, hitta någonting som motverkar farten framåt. När jag skriver hör jag inte vagnarnas hjul mot rälsen eller tjutet från lokets skorsten. Det blir mer stilla. Jag finner mig själv blickande ut över landskapet och kan njuta av utsikten. Och även om det först och främst var för min egen skull som jag började har jag en förhoppning om att mina tankar och ord kanske kan bidra till någonting för den som läser. Kanske vi sitter tillsammans i vagnen och ser ut över landskapet? Visst är det en fascinerande, frustrerande och vacker resa vi är på?
Och året av skrivande utifrån söndagens texter har också bjudit på motstånd. I form av den välbekanta oron som klär sig i krav om prestation men också i de texter som hör till söndagarna. Oftast kan jag hitta någon text som är lättare att ta till mig eller åtminstone förhålla mig till, men vissa söndagar så undrar jag vad jag har gett mig in på. Idag är en sådan söndag. Ingen av texterna tilltalar mig. De talar om krig och ett “vi” mot ett “dom”. De talar om Gud och Djävulen och jag får genast upp minnesbilder av hur helvetet porträtterats i böcker och filmer. Rädslan för helvetet är ett av mina största hinder för att tro på Gud. För om jag tror på Gud, behöver jag då tro på Djävulen? Och innebär det då att det finns en risk att jag hamnar där? Jag känner mig inte säker på en plats i himlen, långt ifrån. Vem kan egentligen vara säker?
Och sedan kommer det en text om Daniel i lejongropen. Och jag suckar högt här när jag sitter vid köksbordet. Jag ser hur morgonens solstrålar får björkens gulnande blad att lysa upp och hur rönnens bärtyngda grenar har besök av småfåglar. Men att vissa människor, Daniel denna gång, har kunnat överleva en helt omöjlig situation bara tack vare att Gud vill rädda honom. Nej men på riktigt, jag orkar inte. Hur ska jag på något vis kunna ta till mig dessa texter när jag lever i den värld jag lever i? Vi har maktgalna människor till höger och vänster och lidandet som andra människor måste utstå till följd av detta är helt ofattbart för mig att förstå. Även om jag vill säga att jag kan föreställa mig hur illa det står till med världen kan jag nog inte ärligt göra det. Jag lever för skyddat i min bubbla, även om det i den bubblan finns ett framrusande tåg. Jag kämpar med mitt, absolut, det gör vi alla. Men människor kastas i lejongropar dagligen, även idag när solen skiner och vi funderar på om en tur till stan kan bjuda inte bara på fynd i second hand-butiken utan också på en mysig och god fikastund som barnen kan uppskatta.
Idag kastas människor in i gropar, de kanske har befunnit sig där länge. Vissa från sitt första till sitt sista andetag. Det är ett ofattbart antal människor som dör i dessa gropar. Varje dag. Lejonen kommer i olika skepnader; svält, misshandel, sexuellt våld och stympande av själar. Och det är människor som satt andra människor i gropar, och det är människor som är lejonen. Var är Gud då? Ska jag tro att de människorna som idag, medan jag dricker mitt kaffe i sällskap av de som står mig närmast, befinner sig i lejongropar förtjänar att vara där? Ska jag också tro att de som är värdiga och värdefulla nog kommer att räddas med hjälp av Guds sändebud i form av änglar. Nej, för om jag skulle tro det skulle jag inte kunna möta min egen spegelbild när jag borstar tänderna efter frukosten.
Jag hoppas att det finns en annan symbolik i dagens texter, en djupare innebörd som jag inte förstår eller ser. Och finns det inte det så tänker jag placera dessa texter i kategorin “Berättelser”. På det viset kanske man inte ska hantera Bibelns texter. Det kanske är att häda eller göra något otillåtet. Men jag har också insett att utsikten på landskapet från min kupé blir än mer vacker och njutningsfull allteftersom jag gör mig av med idéer om vad jag ska och måste göra.
Ett år. Tack till er som gjort det möjligt.