Till innehåll på sidan
Martina Rudeklint

Om avsky som gränsar till hat. Från en som bara borde hålla tyst och vara nöjd.

Han satte sig mitt för tempelkistan och såg hur folk lade ner pengar i den. Många rika gav mycket. Så kom där en fattig änka och lade ner två kopparslantar, alltså några ören. Då kallade han till sig sina lärjungar och sade: ”Sannerligen, den där fattiga änkan har lagt mer i tempelkistan än alla de andra. De gav alla av sitt överflöd, men hon gav i sin fattigdom allt hon ägde, allt hon hade att leva på.”

Markusevangeliet kapitel 12

I mitt liv har det varit mycket fokus kring pengar den senaste tiden. Mejlkonversation som gått fram och tillbaka. Många tankar och mycket prat. Uppgifter att fylla i och godkänna på heder och samvete. Beslut att fatta. Ord i all välmening men som får mig att må illa. Vetskap om att framtiden kommer bli än mer oviss. Fokus på pengar och ekonomi bär med sig mycket rädsla för mig och jag avskyr det. Hata är ett starkt ord, och jag känner mig kluven till att använda det. Kanske för att hat skrämmer mig. För vad det gör med människor och vad det ställer till med i våra mellanmänskliga relationer. 

Men jag avskyr det i alla fall. Starkt. Intensivt. Jag avskyr det med hela min varelse. Den oro som det för med sig. Aldrig verkar det vara nog heller. Jag har hört det berättas att en ökning av inkomst genererar ökad lycka, men enbart till en viss summa. “Man kan inte mer än äta sig mätt”, sägs det ju. Mer nollor på banken genererar inte per automatik mer glädje och välbefinnande. Vi har ju också hört talas om de där människorna, ofta de med epitetet “kändis” kopplat till sitt namn. De som verkar ha haft precis allt man kan tänkas drömma om men i själva verket samtidigt bekämpat en kamp med inre monster och demoner i ett ogenomträngligt mörker. Vi har också genom vårt avskyvärda gottande i andra människors olycka fått förståelse för att välstånd inte kan stoppa människor från att vilja ta sina liv. Pengar på banken är inte en garant för att vilja leva. 

Jag är inte känd. Jag har inte pengar på banken. Jag har mina monster att tampas med men vi har lärt känna varandra rätt väl vid det här laget. Vi ses ibland och jag konstaterar att det inte är supermycket som förändrats i kontakten. Men det är okej, vi har varandra på gott och ont och våra stunder tillsammans avlöses av perioder där vi tar en paus från varandra. Mina monster, precis som jag, kanske har annat för sig än att vältra omkring i mörker och dy.

Men pengar är, trots brist på kändisskap, lyxvillor och resor till paradisöar en verklig företeelse i mitt liv. Jag, som de flesta andra av oss, lever i en samhällsstruktur som är uppbyggd kring pengar. Vårt värde mäts i pengar; är vi duktiga och kan leverera får vi mer pengar. Om vi inte kan ge så mycket av vår tid eller av oss själva så får vi mindre pengar, och då är vi inte heller så värdefulla för det här samhället. Ett samhälle som vi aldrig blivit tillfrågade om vi vill vara en del av för den delen. Vad det finns för verkliga valmöjligheter beträffande att forma sitt liv som man önskar kan ju den som orkar fundera vidare på. 

Det har varit jobbigt den senaste tiden. Följeslagaren till känslan av matthet är den tråkigt klädda cynismen. Jag vet att en människas värde inte har något som helst att göra med hennes ekonomiska tillstånd. Rikedom garanterar inte att du är en god människa, lika lite som en hög ålder garanterar att du är vis. Men stress över att ha för lite pengar, det gör i alla fall mig till en sämre människa. Jag får ont i kroppen, det blir svårt att smälta maten och jag har helt enkelt ingen lust till att samspela med andra människor. Jag orkar inte mer! har min kropp skrikit ut genom värk som vare sig tabletter, vila, koffein, alkohol eller socker kunnat lindra särskilt väl. Ja precis, stressen gör mig också dummare. Jag vet att ett glas rödvin på kvällen inte kommer ha någon långsiktig stresslindrande effekt, lika lite som den extra koppen kaffe kommer att bota huvudvärken. Men, jag är också ett barn av min tid, i det samhälle jag lever i. Jag har saker att göra och ansvar att ta. För jag vill också vara värdefull. 

Men jag suckar djupt. Det gör jag. För jag har försökt vara värdefull ganska länge nu. Kanske i hela mitt liv. Jag har försökt. Försökt. Att ständigt ha försökt är väl samma sak som att aldrig lyckats? När kommer jag bli godkänd? Snart? Är jag nära målet nu?

Jag börjar misstänka att det inte finns någon som kommer att godkänna mig. Och samtidigt som jag skriver allt detta är jag väl medveten om hur självupptagen jag är. Jag tillhör de få procenten i världen som har det äckligt gott ställt. Jag borde skämmas, och det gör jag också, för mitt gnällande. Men jag är inte bättre än så här.

Vi gör väl så gott vi kan; de rika, jag och den fattiga kvinnan. Vi drar vårt strå till stacken, gnäller och skäms men försöker vara rätt i detta samhälle. Inte bara för oss själv utan också för dem vi lever nära, våra medmänniskor och vår planet. Jag har i alla fall velat tro att vi försöker göra så gott vi kan, utifrån dem vi är och det vi förmår. Tidigare så har den tanken gett mig tröst, när jag har ställt mig frågande till vad fan vi människor håller på med egentligen. 

Nu vet jag inte riktigt vad som tröstar mig. Jag kanske helt enkelt inte har någon plats för trösten just nu. Mattheten och cynismen verkar ha brett ut sig och gjort sig hemmastadda. Men de stannar nog bara en stund.