Till innehåll på sidan
Martina Rudeklint

Jag får vila i att ingenting handlar om mig.

Nej, från dig kommer allt, och det vi givit åt dig har vi fått ur din hand.

Första Krönikeboken kapitel 29

Genom bussens fönster såg jag höstträden visa upp sig. Längs med vägen stod de uppradade; ståtliga, högresliga, i sprakande skrud. Och jag tänkte; “Vad har jag och göra med dessa träd?” Ingenting. Jag har ingenting att göra med att de står här. De bara står. Och jag åker förbi. Och dessa träd har ingenting med mig att göra. Jag är bara en förbipasserande som förundras. Över det stora i deras existens. Och hur lite de bryr sig om mig. Vad jag gör. Eller vad jag tycker. Ingenting. Ingenting vill träden av mig. 

I famnen vilade hans huvud. Jag satt upp och lyssnade, han låg ner och var försjunken i en annan värld. Och för en stund möttes vi. Kontakt; ögon som möttes och vilade i leenden av kärlek. Denna människa, en helt egen. Han har ingenting med mig att göra. Han är ett ståtligt mästerverk helt i sig själv. Jag kan bara titta, och förundras. Hans existens är stor. Den handlar inte om mig. Hans existens, hans kraft och lust för livet; de vill ingenting av mig. Ingenting. 

Det är kväll och mörkret har lagt sig över hemmen. Det är dags att lämna dagen som varit. Den som passerat. Den gjorde det helt utan min inblandning. Det blev morgon, det blev middag och det blev kväll. Och ingenting hade jag att göra med timmarna som passerade. Dygnets rytm, mörkret och ljusets turtagande, det handlar inte om mig. Jag får vila i att det inte handlar om mig. Jag får vila. Jag får. Vila.