Bygg er hus och bo i dem. Plantera trädgårdar och ät frukten från dem.
Jeremia kapitel 29
Jag gick tidigare från jobbet idag. Arbetsuppgifterna var gjorda och den förberedelse som jag hade kunnat göra inför morgondagen lät jag förbli oförberedd. Jag lät arbetet stå tillbaka för…ja, för ingenting. Jag hade inga särskilda planer, ingen tid att passa eller några åtaganden att fullfölja. Jag valde att gå tidigare. För att gå. Och under mina steg mot stadens centrum tänkte jag på att jag nu aktivt hade valt att förlora inkomst. Hur kommer pensionen bli om jag börjar göra så här? Jag fick aktivt arbeta bort tankarna på att det var kumpanerna Lathet och Misslyckande som tagit benen i besittning och nu ledde mina steg inte bara på promenaden mot centrum utan också genom livet. Den tid som jag hade kunnat fylla med arbete; hederligt, samhällsbidragande, pensionssparande arbete, hade jag valt att fylla med en promenad. En promenad.
“Vad är det vi strävar emot? Vad är slutmålet?” Tänkte jag när jag gick fram på asfalt och samtidigt njöt av att vara ute i naturen. “Ingenting” slog det mig. Det finns inget slutmål. För varenda gång vi kommit fram till det där vi kämpat för. Till det där vi längtat efter. Då uppenbarar sig nästa oas som vi vill nå. Som vi bara måste nå. En vackrare plats med mer färgrika upplevelser, färskare frukt och med klarare vatten att dricka.
Kan vi stilla vår törst med det vatten vi redan har? Är det möjligt att sitta ner i skuggan av trädet i den oas vi befinner oss och uppleva livet därifrån? Eller är det människans lott att alltid vara på väg? Att alltid vilja mer; uppnå mer, införskaffa mer, se mer och känna mer?
Jag tog ett beslut tidigare idag. Jag tog ett beslut att gå. Jag promenerade och funderade på vart jag är på väg (mot pensionen?). Jag funderade på vad målet har varit under åren som gått. Egentligen. Och varför? Vad är det verkliga syftet med allt detta promenerande? Jag fortsatte att gå, men frågorna fick inga svar.
“Bygg er hus och bo i dem. Plantera trädgårdar och ät frukten av dem.” Det står inte i Jeremias text att vi ska vidare. Vi ska inte vidare till nästa bostad, till nästa inköp eller till nästa oas. Vi ska finna oss en plats på den här jorden, kalla den vårt hem och leva där. Vi ska njuta av det som är vårt att ta emot. Och vi behöver inte söka allt detta någon annanstans. Där vi är hemma är vi hemma. Och hemma får vi vara. Vi får leva och bo, njuta och äta oss mätta. Vi är välkomna. Vi behöver inte förtjäna vår plats. Och vi behöver inte vara på jakt efter mer.
För visst är det så att vi inte kan äta oss mer än mätta? Eller hur? Men jag undrar också; hur ska du någonsin känna dig mätt om du går omkring med vad du tror är en ständig hunger inombords? En hunger som får dig att jaga, oavbrutet, likt ett utsvultet djur?
Och tänk om du inte är hungrig?
Tänk om, du bara är vilse?
Jag tog en promenad idag. Inte för att komma bort. Inte för att komma fram. Men för att öva mig i att vara hemma.