Till innehåll på sidan
Martina Rudeklint

Samhällsansvar – mellan noll och ingenting.

Buden ’Du skall inte begå äktenskapsbrott’, ’Du skall inte dräpa’, ’Du skall inte stjäla’, ’Du skall inte ha begär’ och alla andra bud sammanfattas ju i ordet:
’Du skall älska din nästa som dig själv.’

Romarbrevet kapitel 13

Kyrkoårets söndagar har ett tema kopplat till sig. Denna söndag är det “Samhällsansvar” som är i fokus. Jag grimaserar illa inombords och vill helst prata om något annat. Pratar faktiskt om annat. Ägnar orimligt mycket tid åt mitt egna navelskådande. Min, mitt, mina och jag.  

Att läsa texter som handlar om medmänsklighet och kärlek, oavsett om de är nedtecknade i någon av Bibelns böcker eller av någon nutida tänkare, är något som jag kan uppskatta. Men jag är också den som sätter armarna i kors över bröstet när jag sitter i kyrkbänken eller framför TVn. Jaja, det verkar vara mycket snack om välgörenhet hit och gemensamt ansvar dit. Men är inte allt bara ett spel för gallerierna? När kamerorna släckts och församlingen gått hem; sker det någon förändring? Tar vi och ställer oss upp och stämmer in i ett unisont ansvarstagande? Eller upprepar vi bara ord som redan sagt förut, och som är så urvridna att man knappt kan skönja konturerna av deras innebörd längre? Det spelar ingen roll om budskapet framförs av någon i bländvitt leende och glittrande outfit på insamlingsgalan eller av någon i lucialiknande dräkt i kyrkan. Det gör mig så oerhört frustrerad över att vi verkar slå oss själva för bröstet för att vi är så goda samtidigt som vi är så oerhört passiva. 

Ibland kanske det kan komma något gott ur det här navelskådandet. Som efter en teaterföreställning om Europas mörka historia. Människor som dödade människor. Familjer som splittrades. Hem som blev för farliga att återvända till. Någonsin igen. Fy fan för oss. Och här kommer navelskådandet till sin rätt; fy fan även för mig. Som sitter här med min självupptagenhet medan historien upprepar sig.

Hur mycket samhällsansvar tar jag? Denna gråa oktobersöndag, på ett café i stadens centrum sitter jag och skäms, för svaret är någonting mellan noll och ingenting. 

Absolut, jag betalar skatt. Jag utbildar mig till ett yrke där jag har förhoppningen att kunna göra något bra för de människor jag kommer i kontakt med. Men ärligt talat, jag kan inte slå mig själv för bröstet och säga att jag tar ansvar för mitt samhälle. Kan du det? 

Känslan av misslyckande är något som jag brottats med redan innan teaterridån gick upp. Som när jag gång på gång fortsätter att konstatera att jag inte får ihop det här livet som jag vill. Att energin inte finns. Att relationer är svårt. Att jag håller med och inspireras av så många kloka människor när det kommer till hur man ska röra sig på denna vandring. Men likt förbannat finner jag mig själv sittande i offerkoftan och  söker tröst i en godispåse och hjärndöd underhållning när kvällen kommer. 

Mellan noll och ingenting. Det är det ärliga svaret. 

Ja, jag är arg. Jag är arg för att jag inte får ihop det. Jag får inte ihop mig själv. Och ärligt, idag känner jag inte att Gud finns någonstans nära. Han kanske inte finns alls? Det kanske bara är en slump att jag sitter här på ett café och nån annan kvinna misshandlas till döds just nu. Det hade kunnat vara ombytta roller. 

Det hade kunnat vara ombytta roller.

Vi kanske bara är en del av den krassa evolutionen; “survival of the fittest”. Men gubbars teorier i all ära; jag har då inte gjort något värdefullt för världen för att få sitta här och dricka te. Och jag är inte säker på att mitt liv kommer att vara värdefullt för världen. Jag kanske bara kommer dricka en massa te, fortsätta med mitt navelskåderi och sen en dag så är det över. 

Fy fan.