Bara en vindfläkt är människorna,
de dödliga endast ett bländverk.

Psaltaren psalm 62

Vi satt mitt emot varandra. Två kvinnor som aldrig tidigare mötts och som förmodligen aldrig skulle sitta mitt emot varandra igen. ”Jag är gammal, jag vet att jag kan dö när som helst” sa hon såg in i mina ögon med en fast blick. Det var någonting i hennes ögon och med sättet hon sa det på. Det fanns ingen sorg som klädde orden, rädslan var inte en del av hennes melodi. ”Jag vet att jag kan dö när som helst” sa hon utan att vika undan blicken och med ett ansikte som uttryckte inget annat än lugn. Hennes ord hade kunnat vara så mycket annat, men de var inget mer än ett konstaterande. Ett milt konstaterande. Och för en mikrosekund hajjade jag till; jag såg på hennes rynkiga ansikte och späda kropp och funderade på om jag såg in i en framtida spegel. Hur kommer jag att se ut när jag blir gammal? Kommer jag ens att bli gammal?

Samtalet avbröts ofta av hennes skratt. Hon gladde sig att få återge roliga anekdoter och dra ett litet skämt här och där. Jag log där jag satt och nu hade äran att få ta del av ljusglimtar från ett långt liv. Efter att jag tackat för att hon gett av sin tid, stängt dörren bakom mig och klivit ut på trottoaren tänkte jag på hur snabbt ett liv egentligen kan passera. Kommer jag plötsligt att finna mig i ett liv med vårdpersonal, inomhusrullator och nästintill ett tandlöst leende när jag tittar mig själv i spegeln? Kommer jag skratta lika mycket som hon? Kommer jag vara fri från rädsla? Är mildhet något som även jag har inom mig? Är lugn någonting som kommer med åldern?

Men som dagarna har en tendens att göra så fortsatte den i snabb takt vidare. Tankarna lämnade mig nästan lika snabbt som de kommit då jag slog på hörlurarna och tjejerna som sjunger till toner av country och pop gjorde mig sällskap när jag började gå mot nästa sak på dagens ”att göra lista”.

”Jag blir tokig när det är så här!”. Veckan har varit väldigt tjatig. Jag har varit väldigt tjatig. Barnen är förmodligen less. Jag är spyless. Och mitt beklagande togs emot i en kram, och jag förstod att jag bara behöver andas en stund. Räkna till tio är ett gammalt knep för att hantera starka känslor; och även om jag inte räknade ental stod jag faktiskt kvar och lät mig bli kramad samtidigt som jag bara andades. För en person som inte vet om hon har varit på gränsen eller faktiskt varit utmattad var denna stund något stort. Ett av många små steg. Små steg. Det viktigaste är att vi tar dem, dessa små steg. Efter ett tag har vi nämligen förflyttat oss flera kliv.  

Och så var veckan över. Och vi sitter alla tillsammans, i bilen som köptes för att vi alla skulle få plats. För att det är ett vi nu. Och musiken spelar, och två sover sött. Det finns inget tjat. Och alla andas lugnt. Vi bara är samtidigt som skymningen möter oss. Och för en stund möts våra blickar i bilens backspegel. Och jag är tacksam för att jag är här. Och jag tänker på den gamla kvinnan. Hon som levt ett helt liv. Hon som en gång kanske inte var så olik mig. Hon som jag en dag kanske kommer att likna. Nu har inte hon någon att tjata på. Inte heller någon att göra-lista att hantera. I vårt samtal sa hon en annan mening som nu kommer tillbaka till mig; ”Hur det än är så glädjs man åt livet”.

Ja, så vill jag också leva mitt liv, nu och i en eventuell framtid där huden är slapp och orken inte är densamma som den en gång var. Jag vill glädjas. Och jag vill skratta. Jag vill skratta nu, mellan ropen av frustration och rädslan som frambringar tårar, där emellan vill jag skratta. Och sen, när jag ser tillbaka på allt som varit, så vill jag tala milt, och dra ett skämt eller två. Och jag vill skratta.

För hur det än är så är livet något att glädjas åt.