Kom till ro, min själ,
Herren har varit god mot mig.

Psaltaren psalm 116

– “Jag skulle inte säga att jag är vidskeplig, jag går under stegar och spottar inte när jag ser en svart katt”

– “Jag anar ett “men” här?”

Jag tystnade en stund och tittade på det andpar som verkade ha mycket att äta under vattenytan. Deras bakdelar var det man kunde se, bortsett från de korta stunder som de kom upp till ytan för att andas. Och så ner igen. 

– “Jag vågar inte säga att jag är lycklig. Jag vågar inte säga högt, knappt tänka för mig själv, att mitt liv är bra nu. Att jag är på den plats jag vill vara och att jag är nöjd med livet. Jag är lycklig i min relation, barnen är friska, det verkar ordna sig med jobb och pengar, och jag har fantastiska vänner. Men..”

– “Men om du säger det så tänker du att något hemskt kommer att hända?”

– “Ja, precis! Som att vara tillfreds och nöjd praktiskt taget är att be om att olyckan ska slå till.”

– “Du hör hur det låter va?” 

– “Jo jag vet.”

Den första snön hade kommit föregående dag och lagt sitt omhuldande täcke över vår del av världen. Det var magiskt vackert där vi satt och tittade på ändstjärtar som guppade i vattnet. Solens strålar reflekterade vattenytan och luften var frisk men inte kall. Jag tog en klunk kaffe och konstaterade än en gång att kaffe smakar bra i sällskap av någon annan. Smaken av god relation. Samhörighet. Delande av liv. 

– “Jag är nog lite vidskeplig ändå, eller tror på tecken, eller vad man nu ska kalla det. Igår återvände jag för första gången på länge till den plats i naturen som jag fullkomligt älskar. Allt var perfekt; träden, himlen, och tystnaden som enbart bröts av eldens sprakande. Och så, precis när jag skulle ta min första klunk kaffe så började snöflingorna dala ner. Jag fick uppleva den första snön, där och då, och det var precis det jag behövde! Jag fick gåshud där jag satt.”

– “Jag får gåshud NU. Det måste ha varit ett tecken! Jag förstår hur magiskt det måste ha varit för dig. Det kunde inte ha blivit bättre.”

Ett annat andpar kom simmande och anslöt till våra två upp och nervända vänner. Vi utbytte några fler historier om andra tecken vi upplevt, eller som min gråhåriga väninna hade valt att kalla dem; bönesvar. Vi hällde upp det sista kaffet ur termosen. Det fanns ingen tid att passa. Och vi hade inte heller någon koll på hur länge vi suttit där. Tack och lov för sittunderlag, tre lager byxor och ullstrumpor.

– “Det kan ju vara så att det inte finns något magiskt överhuvudtaget. Att allt enbart är slump och att Gud inte existerar.”

– “Mmm, det är sant. Men spelar det någon roll egentligen? Om livet blir bättre av att man tror att det finns tecken, eller bönesvar om man så vill, är inte det en bra sak att tro då? Om vandringen under detta människoliv känns tryggare och vackrare om man tror att man är buren, och att någon, något, är med på varje steg av resan; är inte det en bra sak?”

Jag tänkte på det jag en gång läst, eller hört, i en ljudbok (om man kan säga att man har läst något när man egentligen har lyssnat på boken är ännu en sak jag inte rett ut med mig själv). Det var någon klok tänkare som resonerade någonting i stil med att det viktiga inte är om Gud finns eller ej. Det i sig är ointressant enligt den kloke mannen. Det intressanta är vad en tro på Gud gör med en människa och hennes liv. 

– “Vågar du vara nöjd? Världen brinner och vi tillhör de få som har det äckligt bra. Känner du att du kan se dig själv i spegeln?”

Tänk vilken gåva det är att samtala. Att fråga det som hjärtat bär på och veta att en annan människa lyssnar och vill ge av sina tankar till dig. Det finns ingen fasad att upprätthålla. Ingen rädsla för att svara fel eller att vara fel. Bara två människor som möts vid ett vattendrag för att prata öppet. Hjärtesamtal.

– “Visst var det Moder Teresa som sa någonting i stil med att man inte ska ta ansvar för att rädda hela världen, men däremot verka där man är, skapa fred i sitt eget hem eller något liknande?”

– “Och för det behöver man ju hjälpa sig själv först. Skapa fred inom sig själv.”

– “Just ja. Den lilla enkla grejen.”

Vi skrattade tillsammans. Men fortsatte sedan vidare på samma spår. Månadsgivare. Plocka upp inte bara sitt eget men också andras skräp då och då. Vara tacksam, varje dag. Njuta av allt det goda, för att välja att inte njuta inte hjälper någon. Ditt lidande bidrar inte till en bättre värld. Vi pratade om ansvar. Och det där som jagar på konstant; om hur vi kan göra mer, vara mer, bidra mer. Vi pratade om vår plats i världen. Och att vår värld kanske inte är hela jordklotet, utan kanske en mycket mindre yta än så. Kanske vår värld just i denna stund var varandra och platsen och stunden vi tillbringade tillsammans. Ja, och änderna också så klart, men de skötte sitt medan vi skötte vårt. Det var fred i vår värld. Moder Teresa kanske var någonting på spåren. 

– “Jag är så fruktansvärt less! Jag orkar ärligt talat inte må så här. Jag är inte ledsen eller uppgiven. Jag är nog mer frustrerad. Kanske arg till och med, ja, arg är jag!”

– “Vad bra! Sluta upp med att göra som du gör då. Sluta med det som du är less på. Dina tankar är inte sanna, men däremot är måendet som genereras av dina tankar sanna. Så välj tankar som får dig att må bra.

– “Min kurator sa samma sak; tankar och känslor är inga sanningar. Du kan välja att tänka att du är fulast i hela världen eller snyggast i hela världen, båda tankesätten är lika sanna (eller falska för den delen).”

När vi skiljdes åt gav vi varandra en kram. På vägen hem tänkte jag på hur samtal kan fortsätta långt efter att orden tystnat. Det startar igång nya, eller väcker upp tidigare processer igen. Det är inte alltid som vi minns exakt vad en människa sagt till oss, men det som lämnas kvar, det som fortsätter att verka inom oss, det är så verkligt att vi nästan kan ta på det. Gud göms i mötet mellan människor. 

Änderna fortsatte med sitt. Och solen gick ner innan eftermiddagen hade anlänt. Det är vinter nu. Jag funderar på om även mörkret kan få vara omhuldande detta år. Om jag skulle kunna tänka att det som jag står inför den närmaste tiden är en tid av vila och djup återhämtning. En tid för att göra det där jag länge sagt att jag vill men inte tänkt mig ha tid till. Kanske jag kan välja några nya tankar nu, för jag är ju faktiskt fruktansvärt less, svordomar i meningar less till och med. Ja, några nya tankar, det tror jag att jag kan.