Vi vet dock att när han uppenbarar sig kommer vi att bli lika honom, ty då får vi se honom sådan han är.

Första Johannesbrevet kap 2

Jag spände reflexselen över den varma jackan innan jag gick ut. Jag avskyr att frysa och vill inte orsaka någon bilförare den obehagliga känsla som kommer av att se en medtrafikant i mörkret, något senare än man önskar. När mina skor mötte grusgången hördes klockorna ringa över det samhälle som bär upp en del av betydelsen av “hemma” för mig. Jag var lite sen. Eller precis i tid. Kanske var jag ingetdera, min närvaro skulle inte göra varken till eller från denna kväll. I ärlighetens namn gör den sällan det. Hur många platser och situationer skyndar vi oss till som är helt oberoende av oss? Jorden snurrar, och vardagen rullar på. Och även om vi skulle råka vara nyckelpersonen för en specifik sak så kan den platsen oftast fyllas av någon annan, eller hur? Jag vill betyda någonting, Men det är också en befrielse i att tänka att jag knappast betyder någonting alls när allt kommer omkring. 

Jag satte mig långt bak i kyrkan. Det var mer folk än normalt; förmodligen anhöriga till kören som deltog just denna kväll. Och den bekanta känslan kom över mig än en gång; rädslan för att inte passa in. När jag började besöka kyrkan på egen hand för några år sedan upplevde jag det otryggt att befinna mig bland de som jag inom mig kallade “riktigt kyrkfolk”. De personer som verkade hemma med inte bara psalmsång, allt snack om Jesus utan också verkade känna alla andra i kyrkan. Jag hade inte konfirmerats med någon av dem, deltagit i kyrkans aktiviteter eller lärt mig när man ska stå upp i kyrkan och inte. 

Den här kvällen kände jag mig otrygg för att jag inte var bland kyrkfolk. Jag kände mig som den lilla tjejen som sitter själv långt fram i bussen och hör hur alla de coola ungdomarna sitter tillsammans längst bak. Inga mössor har de heller fastän den är minusgrader ute, och så sitter de utan bälten. Alltid längst bak. Alltid utan bälten. 

När det var dags för nattvardsutdelandet satt många av besökarna denna kväll kvar i bänkarna. Jag har också suttit kvar i bänken. Inte för att jag är cool, men för att jag då inte hade fått grepp om jag ville gå fram, kunde gå fram, och ta emot det glutenfria pappkexet för att doppa i druvjuicen (jag vet hur rödvin smakar). Att ta emot nattvardens gåvor, som det så vackert beskrivs, är fortfarande inte en självklar sak för mig. Nej, vad är självklart egentligen? Jag skriver ju som sagt en blogg som heter Martina tror, tvivlar och söker. Inte Martina tror, vet och förstår. 

I kön på väg till nattvarden kände jag mig kluven. Det var ingen buss med coola ungdomar jag befann mig i. Jag stod i min kyrka. Ja, för den kan jag utan tvivel kalla för min, även om jag inte kan kalla samhället den står i för mitt hem med stort H. I denna kyrka har jag suttit helt själv under helgdagar och sökt lugn. Jag har skrattat tillsammans med kollegor innan jul. Jag har gråtit då det kändes som om allt inom mig rämnade. Jag har hållit en hand och trott på kärlek. Jag har haft mina barn vilande i knäet. Jag har fikat tillsammans med andra barn som jag trodde på något sätt skulle vara en del av mitt liv tills jag inte skulle finnas längre. Jag har vikit bort blicken för att jag inte orkat med ett möte. Jag har kramat om för att ge av min kärlek. Och nu hade jag också gjort mig mindre än jag är. 

Jag kan inte säga att jag möter Gud när jag går till kyrkan. Nej, jag går dit för musiken, för orden, för stämningen, för att ge livet en chans att landa i mig. Jag vet inte om det fungerar men någonting bra gör det för mig, annars skulle jag inte fortsätta att gå dit. Jag kan sitta och läsa med och jag kan stå upp och sjunga falskt. Men ikväll kunde jag inte göra det jag ville göra, av rädsla. På slutet av mässan utdelar prästen välsignelsen, och för mig är detta är en av de finaste stunderna i kyrkan. Jag vill så gärna tro att det finns välsignelse att få, för oss alla. Att få vända upp handflatorna och ta emot den känns helt enkelt bra, även om jag i princip alltid funderar på om det verkligen går att tro på det som sägs och inte har någon aning om jag fått ta emot någonting i mina öppna händer efter det hela är över. Men det känns bra, och jag försöker tänka att det får vara gott nog; ingen förbannad prestation i tro och andligt liv, tack!

Vår präst hade informerat alla närvarande att det var frivilligt att stå upp eller sitta kvar i bänken när välsignelsen skulle utdelas. Inom mig så tänkte jag; “Jag vill ställa mig upp. Jag är faktiskt inte på någon buss. Jag är här för min egen skull och jag behöver inte bry mig om vad andra människor eventuellt tycker och tänker om mig.”

Så jag reste mig upp. 

Nej. Det gjorde jag inte. Jag satt kvar. Det fanns inte en tillstymmelse till ansats av min kropp att resa sig. Inte en millimeter av min bakdel lämnade kyrkbänken.  Jag vände upp mina handflator och tog emot välsignelsen och så fort alltsammans knutits ihop i ett “Amen” reste jag mig upp och gick. 

Körens avslutande sång försvann när jag försiktigt stängde kyrkporten bakom mig. Den varma jackan hade jag redan tagit på och reflexselen skulle se till så att jag blev synlig i mörkret. Men tanken följde mig hela vägen hem; “Hur mycket gömmer jag mig egentligen?”