Herre, lär mig inse att jag skall dö
och hur få mina tillmätta dagar är,
inse att jag är förgänglig.

Psaltaren psalm 39

Tack gode Gud för fredag
För att veckan är över
För att helgen är här

Tack gode Gud för att maratonloppet har en vätskekontroll
Ur lördag och söndag ska vi dricka djupa klunkar
Det är nu vi ska återhämta, det är nu vi ska vila

Tack gode Gud för att väckarklockan inte ska ringa
För att magkatarren ska få vila från överdrivna mängder koffein i försök att dränka stressen
I dagarna två ska livet äntligen levas och vi ska glädjas och njuta i fulla drag

Tack gode Gud för att helgen är här
För veckans dagar är oss sannerligen inte nådiga
Alla borden och måsten som kväver vår själ
Som hindrar hela vår varelse att dansa fritt

Tack gode Gud för att vi får välja att göra vad vi vill med dessa dagar klädda i helgskrud
Tack för friheten att ännu en gång få leva som vi önskar och behagar
Tack, tack, tack!

Ursäkta Gud? Vi hör dig inte mitt i allt vårt eget prat. Kan du upprepa det en gång till?
Nu förstår vi inte riktigt vad du försöker säga?
Hur menar du; att hela livet är en gåva, vardag som helg, måndag till söndag?
Och vänta, vadå ansvar? Vi har väl inget ansvar att ta i det här?

Nej, det är inte vad vi var lärt oss Gud.
Är du säker att du vet vad du pratar om?