Du såg mig innan jag föddes,
i din bok var de redan skrivna,
de dagar som hade formats
innan någon av dem hade grytt.

Psaltaren psalm 139

Det kanske inte tjänar någonting till. Att sitta här, sortera ner och hitta formuleringar som ger rättvisa till tankarna och känslorna som rör sig på insidan. Det finns förmodligen mycket annat klokt att fylla sin tid med. Förmodligen också andra saker som skulle vara mer tilltalande och roliga om någon annan fick tycka till. Ja, förmodligen är det så. Jag uppfattas kanske inte som en särskilt rolig typ av somliga, och andra kanske tycker att jag slösar bort värdefull tid och energi på att fundera över, och skriva om, saker som är helt oväsentliga. Men du och jag, vi måste ju leva våra liv i enlighet med dem vi är, eller hur? Så huruvida det vi gör tjänar någonting till kanske inte spelar någon roll. Det viktigaste kanske är att vi är sanna mot oss själva? Jag vet inte. Ärligt så vet jag inte. Men jag tänker i alla fall sitta kvar en stund till. Vad ska du göra, om du ska vara sann mot dig själv?  

Jag funderar på varför jag söker. Vad jag söker. En Gud som bär allting. En kraft som håller ihop alltihop. Men varför är det så viktigt? Varför kan inte jag inte bara nöja mig med evolutionsteori, slumpen, tv-tittande och scrollande i sociala medier som förklaringsmodell till den värld och det liv jag lever? “Livet är att äta, sova, scrolla, dö – någon större mening finns det inte!”

Jag verkar ha något outsinligt sökande inom mig. Varför det finns där vet jag inte. Jag har ingen anledning till att söka, det var ingenting som gavs eller modellerades för mig i barndomen. Jag har inte fått frågorna presenterade för mig, de har kommit genom mig. Och det har varit en till stor del ensam resa, som jag under perioder inte ens velat kännas vid. Ungdomstiden präglades  av tvärsäkerhet beträffande att andlighet, fördjupning och tro var “flum” och sådant som antingen människor klädda i  dubbelmorals-hatt och matchande lögnaktigmönstrad-rock alternativt långhåriga pårökta hippies pysslade med. 

Men jag har också avundats dem som identifierar sig som troende. Önskat att jag också kan knäfalla, knäppa mina händer och be innerligt om vägledning och stöd. Jag har avundats bönen samtidigt som jag har tolkat alla mina egna frågor om hjälp som ett misslyckande och tecken på min svaghet. “En vuxen, sansad person klarar av sånt här själv Martina, du måste växa upp!” Jag kanske skulle burit en sån där hatt ändå?

All hjälp jag har fått ta emot av mina medmänniskor genom åren har orsakat en del skam. Rätt mycket om jag ska vara helt ärlig. Och när jag har försökt mig på att be har jag känt mig som en bedragare; “Här står jag och knäfaller vid altarringen och jag vet inte ens om jag tror på Gud.” Men ibland har jag känt något annat; “Fan Gud, du måste finnas, jag orkar inte hantera detta längre, och jag behöver veta att det finns en mening med allt det här!”. 

Mening. Där kom det där ordet igen. Ja, det är en grej. En grej med Gud för mig. Mening och Gud. Jag söker Gud för att jag söker mening. Trots att jag inte kan se det och kanske aldrig kommer att förstå hur det hänger ihop vill jag tro och vila i att det finns en mening med allt som är och allt som sker. Jag vet, jag vet, jag har också en huggtandad skeptiker som sitter på min axel och spottande kastar fram argument; “Jaha, så att barn svälter och misshandlas ihjäl; finns det en mening med det också eller?!”. 

Ja. Nej. Kanske. Jag vet inte! Det är ju det som är poängen. Jag vet inte, och jag kommer kanske aldrig att få veta. Men kan jag få tro på något ändå? Går det bra i vårt vackra, rena, tillrättalagda, hög konsumtions, ytliga, ensamma, prestationsbaserade, sekulariserade samhälle? Får jag inte veta hur tusan allt ska förklaras och samtidigt ges tillåtelse att tro? Kan jag få tro på mening? På godhet? På kärlek? På en Gud som är allt och bär allt detta? Kan allt detta spottande och fräsande upphöra, om än bara för en liten stund?  

Jag vet inte. Allt detta sökande, funderade och skrivande kanske är helt och hållet oväsentligt. Eller så är det inte det. Det kanske är väsentligt på något sätt ändå? Eller; det kanske till och med är högst väsentligt. Kanske detta är det viktigaste jag kan ägna mig åt denna novembertisdag; sitta här med mina tankar och ord, iklädd strumpor som mamma har stickat, med tända ljus på mitt soffbord och lugn pianomusik i bakgrunden. Utför jag något viktigt just nu?
Finns det kanske mening, precis här och nu?