Håll fast det du har, så att ingen tar ifrån dig segerkransen.

Uppenbarelseboken kapitel 3

Det finns mycket som skulle kunna bli bättre. Klimatkrisen, sinnet hos maktgalna människor, psykisk ohälsa bland unga och räntan. I det som är mitt lilla universum kan jag också se en enorm förbättringspotential. Distansen mellan bostäderna, understället som inte är i 100% ull, porslinet i skåpet som är ett hopplock av nytt och fått och ögonskuggan som är fem år gammal. 

Det finns mycket som skulle kunna förbättras. Men vad skulle det göra med livet? Självklart önskar jag att vi människor skulle kunna komma till sans och skapa fred och jämlikhet på jorden. Och ja, jag har funnit mig själv stående i sportbutiker och låta tycket på den mjuka ylletröjan gnidas mellan fingertopparna samtidigt som jag tänkt att löpturerna under de kalla månaderna skulle bli mycket behagligare. Det är förvisso sant, ull är skönare och bättre på många sätt än polyester så tiden utomhus skulle nog bli behagligare. Men skulle livet, mitt liv, bli bättre? Hänger det på en tröja? Nej, tack och lov gör det ju inte det. 

Jag har lyckan att kunna säga att mitt liv har djupare, större kvaliteter än så. Att värdet jag känner i mitt liv faktiskt inte har och göra med de materiella ägodelar jag hanterar i min vardag. Stundtals kan jag önska att garderoben och boendesituationen skulle vara annorlunda; att jag inte skulle samla mil i den takt jag gör på E4an. Men, det är värt varenda minut. Värdet i Vi:et är högre än värdet i ett halvt liv. Jag har testat leva så också; på en plats, ensam eller med någon annan människa. Jag lärde mig mycket av det också, och jag ser ingen vits i att ångra något av livet som passerat. Men jag skulle inte vilja leva det ännu en gång, och jag är innerligt tacksam över att jag äntligen får leva helt och fullt. Att jag med detta också är en stabil sponsor till bussbolagen som trafikerar en del av europaväg fyra för tillfället skulle man nog kunna kalla för en win-win situation.  

Men om man nöjer sig? Vad ska man göra då? Inga projekt att åta sig. Ingen förbättring som ska göras. Inga turer till stan för att självförverkliga sig. Vad händer med shoppingresorna till storstäderna? Vad ska hemnetscrollandet ersättas av? Hur blir det med alla kök och badrum som kan renoveras? För att inte glömma; alla resor till möbelvaruhus med lunchrestaurang enligt löpande band princip? Vad ska vi göra tillsammans om vi inte handlar, förändrar och förbättrar? Och värmeljus och årstidsmatchande servetter kan man väl inte få för mycket av? Vad skulle hända med min garderob, skulle den bara få vara som den är? Ska jag ge mig ut på en löptur, i samma gamla underställ som jag använt de senaste åren? Och invänta tills det går sönder eller inte passar mig längre innan jag byter ut det? Ska jag bara helt upp och ner, utan undantag och friskrivningsklausuler, bara nöja mig med det jag har och det liv som jag lever?

Ja.
Kanske det är precis det jag ska göra.