Nu skapar jag en ny himmel och en ny jord.
Det som varit skall man inte mer minnas,
inte längre tänka på.

Jesaja kapitel 65

I sången kom orden till mig idag; “Allting är heligt, men ingenting är för evigt”.
Och fastän du inte lyssnade till tonerna var du plötsligt nära mig igen. Stegen du tog i mitt liv. Jag mindes biten av vägen som var vår. Hur du stannade upp, och tårarna som föll ner i snön när jag skrek och bad om kärlek. Snöflingor som smälte. Vi:et som försvann. Det gjorde ont. Smärtade på ett sätt jag inte upplevt förut då vi gick åt varsitt håll. 

Jag hörde ord om helighet idag. Och jag mindes grunden som jag trodde var min, men som ni obarmhärtigt krossade i tusen bitar. Jag fortsatte länge att balansera på skärvorna samtidigt som jag sökte efter ett mönster att skapa av mosaik. Men mina fötter blödde. Kvar blev bara ruinerna när jag med känsla av misslyckande och sorg haltade mig vidare. 

Ingenting är för evigt. Inte såren. Inte sorgen. När snön smälter kan solen värma marken och låta våren spira fram. När något går sönder kan man se något nytt som legat dolt där under. Istället för en hård grund kan man finna det mjuka gräset. Det känns ovant mot de ärrade fötterna, men ovant är bara just det; något nytt. Och kanske, det nya är ännu bättre än det gamla? 

Allting är heligt. Ingenting är för evigt. 
Jag väntar inte längre på att få höra ord som ska läka ihop mig. Det har mina steg under vägen framåt redan gjort. Och jag försöker inte längre försvara att min väg är fylld av stopp, 180 graders manövrar, perioder av lugn och stilla gång samt av det som inte är annat än spår av ett gatlopp. Det har gått fort, det har gått fel, det har varit fantastiskt, det har varit ensamt och det har varit tryggt. 

Min väg. 
Allt är heligt.
Mitt liv. 
Ingenting är för evigt.