Se, jag står vid dörren och bultar. Om någon hör min röst och öppnar dörren skall jag gå in till honom och äta med honom och han med mig.
Uppenbarelseboken kapitel 3
Vi hade bestämt träff vid foten av backen som leder upp till min gata. Solen sken och fick vinterlandskapet att gnistra. I kramen som bar vår hälsning till varandra gnistrade även solen i de tårar som trängde fram i mina ögonspringor. ”Jag är så förbannat less” sa jag när min vän släppte sitt dunklädda grepp om mig.
Och även om jag lät frustrationen över evighetslånga diskussioner om skärmtid och den ekonomiska stressen som så vackert följer med i dammet som klär kartongerna med julpynt. Inte ens julstjärnorna i fönstret kunde lysa lika starkt, trots att jag bytt ut till identiska glödlampor. Måste köpa en ny. För vem kan ha olikt starkt lysande stjärnor i fönstret? Tydligen inte jag enligt de självanklagande tankarna. Förbannat. Förbannat. Förbannat.
Efter några kilometer lättade den anspänning i min kropp som byggts upp under de senaste dagarna. Det gick lite lättare att andas. Och jag blev påmind om att jag inte är ensam som sliter. Även om adventstid för många är en påminnelse om väntan på Jesus/Gud (jag har inte fått ihop det där ännu) så känner jag mig välsignad över det faktum att jag har vänner här och nu som vill gå med mig. ”Välsignad vara vännen som kommer i Herrens namn” kanske vi borde sjunga istället?
Jag kramade om mina läromästare innan John Blund skulle möta dem. Jag sa det jag säger varje kväll, att jag älskar dem, och denna kväll la jag även till en ursäkt för att jag varit en gnällig och irriterad version av mig själv. ”Jag tror att vi kommer hitta ett bra sätt att få detta med skärmtider att fungera” sa jag innan jag gav dem en sista puss på pannan och sedan bäddade in den yngsta ”som en korv”. Typ French hot dog.
”Värmeljusen är snart slut” tänkte jag och gjorde en notering i den mentala handlingslistan samtidigt som jag satt och tittade på de två lågornas sken i kvällsmörkret. Ett glas rödvin i handen och en skål smågodis bredvid mig – det var en sån kväll. Det hade varit en sån vecka.
Och i tystnaden, i efterdyningarna av vardagens puls och helgens intensitet kände jag det tydligt som ett bultande på en dörr. Jag kunde bättre än så här. Det här var inte jag, inte längre. Och då talar jag inte om rödvinsglaset eller munsbitarna fyllda med färgämnen och socker. De kommer nog alltid vara en del av den där ramen som förgyller tillvaron. Det var den där anspänningen. Den där stressen som fått mig att gå in i tankebanor som jag medvetet och enträget arbetat för att lämna. Det var den höjda rösten. Tjatet. Oron över att vara till belastning och göra fel. Avskärmandet som leder till distans men som tack och lov genomskådas fort. Välsignad vare vännen…
Och jag fortsatte att tänka på de saker jag inte gjort men som jag medvetet valt och sagt att jag ska, att jag vill, fylla mitt liv med. De där sakerna som ger både kropp och själ rikedom; en stunds yoga, nog många timmars sömn, läsandet av en god bok med mera. Men inget av det skulle bli gjort idag heller konstaterade jag samtidigt som jag bet av en bit kola-fudge. Och jag försökte dra mig till minnes allt det jag hört om nåd. Vikten av att vara snäll med sig själv. Att inte klandra sig. Att ett steg fram och två steg bakåt ändå leder till en förflyttning i rätt riktning så länge man fortsätter.
”Ja, och denna gång hörde jag faktiskt bultandet tydligt” tänkte jag när jag spolande ner den sista skvätten vin i diskhon och kastade chokladpapperna i soporna.
Jag hörde bultandet.
Och jag lyssnade.