Många i folkmassan bredde ut sina mantlar på vägen, andra skar kvistar från träden och strödde dem på vägen.

Matteusevangeliet kapitel 21

Advent. 
Väntan. 
Vad väntar du på? 

Somliga väntar på Jesus. 
Andra på svarta reapriser. 
En väntar på ett värkarbete som ska starta. 
Och en annan på att få somna in i evigheten. 

Många små väntar på en Nisse som ska flytta in.  
På att få uppleva julens magi och få smaka något gott, mitt i veckan.
Det finns de som väntar på att december månad ska vara över. 
Fylld med ensamhet och påminnelser om allt som inte är rätt. 
Med denna värld, med detta liv. 

Advent. 
Och vi väntar. 
Väntar på att det ska lugna ner sig. 
Att barnen ska bli stora och klara sig själva. 
Så att livet äntligen kan bli på riktigt. 
Och sluta vara det här som vi nöjde oss med av praktiska skäl. 

Måndag till fredagsmys och sedan börjar vi om igen. 
Somliga väntar på att utbildningen ska vara över.
Andra på erkännandet som följer befordran på arbetet. 
Månadslönen. Friheten och lyckan. 
Att den värkande känslan av oduglighet ska upplösas.
Vi väntar. 

En del väntar på det nya året som bär löften om något nytt.
Vårsol och semesterplaneringen. 
Detta år ska bli något annat. 
Vi ska bli något annat.
Bättre.
Lyckligare. 

Det är adventstid.
En väntans tid. 
Och jag tänker att vi kanske ska sluta vänta. 
På himmelriket i en framtid vi intalar oss ska bli vår. Sen. 
Eller på livet efter döden, precis som att vårat nu är något oviktigt. 

Det är advent. 
Och jag vill inte vänta längre. 
Jag vill tro att livet är till för att njutas här och nu. 
Och att Gud, om han finns, 
inte behöver väntas på. 
Utan också är här med oss. Alltid är här med oss.
Och med sin milda blick och varma röst uttalar ömma ord; 
“Vänta inte. Lev ditt liv. Njut. Älska. Nu.”

Vänta inte.