Dem bör ni låta lysa för er som en lampa i ett mörkt rum,
tills dagen gryr och morgonstjärnan går upp i era hjärtan.

Andra Petrusbrevet kapitel 1

Och en dag var det inte mörkt längre. Hon hade haft rätt, hon som fått mig att förstå att genom mörkrets tid fanns ingen annan väg än framåt. Hon som fått mig att fokusera på de små ljusglimtar som, trots allt, fanns längs vägen och visade mig fram. 

Och en dag var det inte tungt längre. Benen bar med en annan kraft. Stegen kändes lättare. Jag släppte marken med blicken. Såg uppåt igen. Himlen. Fåglarna. Björkarna som precis slagit ut i blom. Såg ögonen som tittade på mig. Ögonen som såg mig.

Och en dag var det inte sant längre. Den sanning som osat av lögn och förtal. Orden var borta nu. De som hade klätt mitt inre rum och visat mig min plats i världen. Jag kunde fortfarande minnas det som upprepats. År efter år. Men nu var det bara tomma skal kvar. Med nästa vindfläkt var de borta.